”Att vara mellan himmel och helvete är härligt”

Fotboll är ett lagspel. I alla fall för spelarna ute på planen. För den elfte – målvakten – kan det vara ensamt. Vinner laget vet de där ute på gräset att det var de som gjorde målen. Förlorar laget tittar spelarna på målvakten och tänker: ”DU släppte in bollen …” En utespelare kan reparera en tabbe genom att själv göra mål. Det går sällan för burväktaren.

Ändå blev Ronnie Hellström målvakt. Han förklarade varför i en intervju: ”Man vill ju bli hjälte. Men det kan också gå åt skogen och då blir man syndabock. Känslan av att vara mellan himmel och helvete är härlig.” Han visste vad han talade om för han hade varit på båda ställena i fotbollssammanhang.

Hellström föddes i Malmö och som grabb stod han i målet i den lilla klubben Sofielund. När familjen flyttade till Stockholm i tidiga tonåren blev Hammarby IF hans klubb och han gjorde allsvensk debut där som 19-åring. I Bajen spelade han sedan 125 allsvenska matcher och blev älskad av supportrarna.

Kanske låg talangen i generna. Pappa Rolf var målvakt, sonen Erland har också vaktat mål (under en tid dessutom i Hammarby) och när Hellström blev farfar sa han att han hoppades att sonsonen en dag också blir keeper.

Ronnie Hellströms karriär i landslaget höll dock på att bli kort. Efter debuten som tonåring fick han äran att vakta Sveriges mål i premiärmatchen mot Italien i VM i Mexico 1970. Snöpligt släppte han in en markboll och blev bänkad för resten av turneringen. Den händelsen beskrev han senare som den bittraste i karriären.

”Jag borde ha tagit den där bollen. Den var inte särskild svår, men gick tyvärr in ändå. Det var helt enkelt ett olycksfall i arbetet", skrev han i självbiografin "Ronnie – bäst i världen".

I VM i Västtyskland fyra år senare fick han emellertid nytt förtroende av förbundskaptenen Georg ”Åby” Eriksson. Det var kanske krönet på karriären när han utsågs till turneringens bäste målvakt och Sverige slutade femma.

Framgången öppnade dörren för en karriär som proffs. I tio år från 1974 bodde han i en gedigen villa i en medelstor, medeltrist tysk stad belägen mellan Frankfurt och Saarbrücken. Han stod i mål för FC Kaiserslautern i hela 500 matcher. Han hade en egen fanclub som dyrkade hans karakteristiska mustasch och stora målvaktshandskar. Och i stadens bokhandel skyltades boken ”Ronnie, der Fliegende Wikinger” som sålde bra.

Beviset för Hellströms storhet kom när han hedrades med en speciell avtackningsmatch då han lämnade klubben. Hela staden var på plats – 35.000 åskådare på stadion Betzenberg.

”Vi låg under med 2–0. Vår tränare var galen i halvtid och skällde ut oss. Sedan kom vi i gång och målen rullade in. Vi vann med 7–4”, mindes Hellström som fick springa ärevarv – och alla intäkterna gick oavkortat till honom.

Den största inspirationen för Hellström var målvakten Kalle Svensson, Rio-Kalle, som vann brons med Sverige i Brasilien 1950 och silver i VM på hemmaplan åtta år senare. De blev goda vänner.

Ofta sa Hellström: ”Jag tackar fotbollen för allt gott i livet.” Inte utan fog. Åren i Kaiserslautern hade gjort honom så känd och populär, att när det tyska byggvaruhuset Hornbach skulle etablera sig i Sverige gjorde det Hellström till dörröppnare och sedan till etableringschef. 

Han behöll efter pensioneringen kontakterna i Tyskland och vårdade det vinintresse han skaffat sig där. Han drev sin egen lilla vinodling utanför Kaiserslautern i området Pfalz och samarbetade med tyska vinodlare för att komma in på den svenska marknaden.

Fotbollen fortsatte att spela roll i hans liv. Han tog på sig uppgiften att vara målvaktstränare både i Hammarby och i Malmö FF.  Han vann Guldbollen 1971 och 1978 och valdes in i Svensk fotbolls Hall of Fame.

Det lugna målvaktstemperamentet fanns kvar när han för ett år sedan, i hemmet vid havet i skånska Beddingestrand, fick besked att läkarna funnit en tumör på matstrupen.

Stoiskt sa han: ”Jag tar en dag i taget, en behandling i taget".