Barbara Johansson

När SVT bevakade SM-tävlingarna i banracing i Skarpnäck 1963 beskrev de »bildsköna Barbara Johansson« som den största sensationen. Trots en dålig start körde hon upp sig till täten och snart låg hon långt före alla andra. När fläktremmen gick av på det tredje varvet tvingades hon kliva ur sin Mini Cooper S, men dagen var ändå Barbara Johanssons, hojtade kommentatorn: »En flicka, som så suveränt åkte ifrån alla manliga konkurrenter!«
»Attityden mot kvinnor och bilar var lite jobbig på den tiden«, förklarar hon själv långt senare i Bosse Bildoktorns bok »Fantastiska människor och bilar jag mött«.
»I tidningarna stod det ofta att jag både var snygg och körde som en hel karl. Herregud! Jag körde ju bättre!«
Barbara Johansson föddes i New York av en mamma som flyttade tillbaka till Sverige igen tre år senare. Här växte Barbara upp lantligt nära Enskede gård söder om Stockholm, och lärde sig tidigt köra traktorer och andra motorfordon. Hon brukade rida inne i stan, på Valhallavägen, och från att hon tog körkort vid arton års ålder brukade hon ta familjens V8 in dit. Att köra snabbt var hon bra på redan då. Nära Skanstullsbron fanns en mc-klubb på den tiden. Där brukade hon bränna lite extra gummi i asfalten när hon körde förbi.
Hon gifte sig med en kille som körde racing med båt och började själv ställa upp i tävlingar. Som nybliven mamma spöade hon hela den manliga eliten på sjön Flaten: »Jag hade extra bråttom att komma i land, jag måste ju amma min son mellan varje heat.« Snart hade hon två barn.
Hon började jobba extra åt en bilhandlare i stan med att hämta och leverera nya bilar åt kunder. Chefen på företaget blev inte rädd av hennes plattan i mattan-attityd med de nya bilarna, tvärtom, han hjälpte henne att fixa licens för att få köra i biltävlingar. Med en lånad bil vann hon det första klubbmästerskap hon ställde upp i.
Hon började köra professionellt för olika stall – först Peugeot, sedan konkurrenten Renault, och så småningom British Motor Corporation, som tillverkade »hundkojan« Mini Cooper. Det hände att det knorrades bland de manliga förarna.
»Ska du låta kärringen köra?« frågade Bengt Söderström och Hasse Radefalk tävlingsledningen när de insåg att de skulle möta Barbara Johansson i Svenska Mästerskapen.
Sigurd Isacsson, kallad »Papp-Isac«, svor att aldrig mer köra SM om han fick stryk av Barbara Johansson. Det fick han, och fick nesligen köra hem för att sedan aldrig mer ställa upp i några SM-tävlingar.
Smeknamn var ju vanliga på den här tiden. Barbaras var »Bra-Bra«. Snart körde hon både banracing, isracing och rally. Det var en tid i motorsporthistorien med mycket provisorier och ad hoc-lösningar, man fick vara snabb i huvudet för att lösa problem som uppstod längs vägen. Det var kofångare som åkte av, bildelar som fick hållas fast med ståltråd och siffror längs bilsidorna som lossnade i farten. En gång startade Barbara Johansson med startnummer elva och kom i mål som startnummer ett. Hon startade tävlingar med spruckna topplock och förarstolar som satt lösa. Trots att hennes råd till dem som ville prova att köra hundkoja var »Släpp aldrig gasen – släpp hellre ratten« var en av hennes talanger att hon kom i mål oftare än sina motståndare, det var sällan hon åkte av vägen. Hon körde snart både Monte Carlo och RAC-rallyt. När hundkojan tappade i konkurrenskraft började hon tävla i Formula Vee – snabba, låga enmansbilar. Det gick bra för henne där också – efter ett lopp i Tyskland fick hon erbjudande om att komma och tävla i Japan – men det kringflackande tävlingslivet var svårt att kombinera med rollen som ensamstående tvåbarnsförälder redan som det var. I stället trappade hon ner på tävlandet och slutade till sist helt och hållet. Hon jobbade ett tag med att instruera poliser, ambulanspersonal och brandkår i hur man kör snabbt och säkert, jobbade ett tag på körskola, ett tag som tandtekniker. Bästa jobbet var på Indiska, där hon drev en egen butik och snart blev problemlösare åt hela kedjan.
Hon saknade tävlandet. När hon kollade på motorsport på tv satt hon och gasade med högerfoten och lutade sig framåt i kurvorna. Privat sladdade hon fortfarande gärna omkring på grusvägarna på landet.