Basia Frydman

Sverige begrep sig nog aldrig riktigt på Basia Frydman, skådespelaren och artisten. Och nu är det för sent, nu är hon död och begraven på den judiska södra begravningsplatsen, intill Skogskyrkogården i Stockholm.

Hon förblev alltid den »annorlunda«, den »färgsprakande«, »en främmande fågel«, som ett bevis på vilket generöst och frisinnat invandrarland Sverige var. Hon var en av teater-Sveriges första blattar, om man önskar uttrycka sig lite rakt på sak.

Och visst var Basia Frydman ett utmärkt exempel på en invandrare som uppnått framgång. Hon föddes i Świebodzin i västra Polen den 17 juni 1946. Två år gammal kom hon till Sverige, tillsammans med sina föräldrar. De bosatte sig i Uppsala där Frydman tidigt började underhålla vänner och bekanta med sånger, framförda på jiddish. Efter Calle Flygares teaterskola och Teaterhögskolan hade hon genom åren betydande professionella framgångar, ofta över generationsgränserna; på 1980-talet var hon Syster Yster ihop med Staffan Westerberg i tv-serien »Vilse i pannkakan«. Otaliga föreställningar på Dramaten och Stadsteatern följde. Men rollerna var ofta i periferin, nästan alltid som en udda, ibland judisk, fågel. I tv-serien »Varu-huset« fick hon spela libanesisk flykting och i »Mors-arvet« blev det en romsk kvinna. Hon blev Guldbaggenominerad 1994 för sin roll som mamman Zipa i filmen »Kådisbellan«. 2011 hade hon huvudrollen i Martina Montelius »Elda! Elda! Elda!« på Brunnsgatan 4. Hennes spelstil kunde vara bombastisk och sentimental, extra allt.

I föreställningen »Kaos är granne med Finkelsteins«, på Kulturhuset 1989, öppnade hon upp det judiska vardagsrummet. Senare startade hon Judiska Teatern med Tomas Laustiola och Pierre Fränckel.

Och tydligen är det just det judiska som efter mer än fyrtio år fortfarande definierar henne som skådespelare. Jag har blivit ombedd att skriva de här raderna. Jag kände henne inte särskilt väl och är inte särskilt teaterkunnig. I stället tycks min främsta merit vara just det faktum att vi båda är judar.

Inte så att det judiska var oviktigt för Frydman, tvärtom. Men hade Basia Frydman varit ung idag, hade hon förhoppningsvis tillåtits att ta språnget över till att gestalta Shakespeares och Tjechovs dramatik, som hon hade varit klippt och skuren för. Basia Frydman använde sig av sin judiska erfarenhet när hon slog en bro till den romska minoriteten. Jiddisch eller romani var inte det avgörande när hon och Hans Caldaras samarbetade, det var utsattheten.

Hon var en person som var lätt att älska, trots – eller kanske tack vare – att hon var långt ifrån perfekt. Hon saknade till exempel lokalsinne. En gång skulle hon visa Martina Montelius vägen till Lilla scenen på Dramaten, där Montelius strax skulle uppträda. Basia hade ju jobbat på Dramaten och visste en bra genväg. I stället hamnade de i ett restaurangkök, där Basia hattade omkring och hojtade om att hon ville till Lilla scenen. Det var bråttom!

En annan gång satt hon på X2000 till Göteborg och upptäckte plötsligt att hennes plånbok var borta. Med läppstift fläckvis över hela ansiktet, leopardmössa och cigarettmunstycke lyckades hon engagera hela vagnen i sökandet. Tills hon upptäckte att plånboken – så klart – låg på hennes eget säte. Ingen blev dock det minsta irriterad.

Hon var levnadsglad och lekfull, hennes humor var varm, men bakom den lätt skelande blicken fanns också ett skarpt sinne för det absurda. Slokhatten, cigaretten i mungipan, den hesa rösten; att försöka fånga en människa med hjälp av några attribut känns futtigt, särskilt i en runa.

Basia Frydman var en diva av den gamla skolan, lika delar Zarah Leander och Margareta Krook. Hon visste vikten av att göra en perfekt entré. Efter en föreställning på Dramaten skulle hon och en kollega gå till Frippes för en efterfest. Kollegan hade fått blommor, inte Frydman. Hon övertalade honom att hon kunde bära blommorna, »ifall det är tungt alltså«, när de gick in på restaurangen.

Basia Frydman älskade livet igenom blommor, men på hennes sista föreställning saknades blommorna på den trävita kistan, allt i enlighet med den judiska traditionen. Blommor är förgängliga, medan minnet efter skådespelaren och artisten Frydman kommer att leva länge och för hennes familj och vänner förhoppningsvis för alltid. Framme vid graven, när kistan väl hade sänkts ner efter kaddishbönen, överöstes dock Frydmans kista av rosor, de flesta mörkt, mörkt röda.

Basia Frydman dog av cancer och efterlämnar två döttrar, barnbarn samt en syster.