Beatrice »Maggie« Andersson

Det kändes som snudd på en saga, när Beatrice »Maggie« Andersson tillsammans med filmmakarna Mark Hammarberg och Ester Martin Bergsmark tog emot Guldbaggen för 2008 års bästa dokumentärfilm. I filmen »Maggie vaknar på balkongen« skildras en hård och karg verklighet för en afrikansk kvinna i Sverige, med misshandel, sömnsvårigheter och en mästrande SFI-undervisning – men det var också en film fylld av vardagspoesi, glädje, humor och integritet.

Maggie föddes för 49 år sedan på landsorten i Kenya. Hon kom till Sverige i mitten av 90-talet efter att ha blivit förälskad i en svensk man i Nairobi som hon också gifte sig med. Äktenskapet blev dock inte vad hon hade tänkt sig. Hon gifte om sig, men historien upprepade sig. Dagarna efter Guldbaggegalan gav hon en intervju i Svenska Dagbladet, där hon berättade att hennes båda äktenskap innehöll misshandel – i filmen skildrades det tydligt med en stor spricka i en vägg i hennes lägenhet, som hamnat där för att Maggie hann ducka.

Men trots sorgen i hennes liv hade hon nära till humorn. För SvD berättade hon med självdistans om de många döda träd som fanns i närheten av hennes första lägenhet i Malmö, och hur bra hon tyckte att det var, för då behövde hon inte gå långt för att få tag i ved: att de döda träden bara fällt sina löv, och att svenska spisar drevs på elektricitet hade hon ingen aning om som nyinflyttad i Rosengård, direkt kommen från östra Afrika.

Hennes vänner minns Maggies glada skratt. För dem berättade hon inte så mycket om sin bakgrund. Hon höll inne med det privata, och beklagade sig inte heller över sin cancersjukdom som hon levde med i tre och ett halvt år. En annan sida av Maggie- var att hon inte riktigt passade in. Hon skrattade precis så högt som hon ville, och kunde börja prata med vem som helst, från a-lagare i förorten till svenska ministrar på besök i Malmö. Hon kunde agera utan en tanke på att folk stirrade. Regissören Mark Hammarberg lärde känna Maggie mycket väl, och menar att hennes okonventionella frihet också hade sitt pris – att agera ohämmat var inte alla gånger uppskattat av folk runtomkring.

Kvar i Kenya fanns hela tiden hennes son Simoto Mwanga som hon födde redan som tonåring. Hon höll kontakt med honom via brev, och i en av filmens starkaste scener skildras just förhållandet till honom genom breven – hon luktar på dem för att förnimma honom – som något livsviktigt och hoppingivande för henne. Hon bevarade breven varsamt under kuddar i sin soffa i lägenheten i stadsdelen Lindängen.

Sin roll som karismatisk person i en prisad dokumentärfilm började när regissörerna Mark Hammarberg och Ester Martin Bergsmark fick syn på henne på en krog i Malmö – iklädd guldkläder och drickande ett glas mjölk. De frågade om hon ville vara med i en film, varpå de fick en utskällning av henne; hon utgick från att det rörde sig om en porrfilm. De lyckades övertala henne om sina goda intentioner, och hon fick så småningom en kamera av dem för att kunna dokumentera sin egen vardag. Den kameran blev en stor glädje för henne, för med den fick hon något att göra om dagarna, som annars var ganska tomma. I Kenya hade hon arbetat som nanny och frisör. I Sverige var hon utan jobb.

Hon var rastlös om dagarna, och tog ofta taxi in till Lilla Torg eller Möllan för att fördriva tiden. Hon gillade att kasta pil på en av Malmös krogar, och förde protokoll över poängen på en liten tavla intill. Det kunde vara turneringar mellan påhittade tävlande så som Jan mot Bert. När hon gick ut kunde hon vara klädd som om hon skulle på galamiddag, eller bara välja ett par trasiga jeans och en matchande t-shirt med tryck. Alltid snyggt och genomtänkt.

Hennes sista, stora önskan, när hon var så pass sjuk att hon blev sängliggande, var att få träffa sin i dag vuxne son igen. Men trots stort engagemang från sina vänner i Sverige gick det inte att genomföra. Hon dog av en elakartad cancer, som spridit sig från strupen till lungorna, på ett hospice i Malmö. Ansökan om inresetillstånd för sonen blev aldrig godkänd.

Torbjörn Hallgren, frilansskribent