Bengt Fahlström

»Kan ni vara tysta! Jag pratar med Walter Cronkite i New York!«

Samtalen på »Barnjournalens« redaktion avstannade tvärt. Det var någon gång i början av 1970-talet på gamla tv-huset i centrala Malmö. Att programledaren satt och pratade i telefon med USA:s mest kända och hyllade nyhetsankare, skulle ha varit sensationellt även i dag. Då var det snudd på mirakel.

Men Bengt Fahlström, alias Fahlis, var den där typen som aldrig gav sig. Varje år skrev han brev till några av världens mest kända statsmän och bad dem att ge en intervju till någon av programmets knatte reportrar.

Fahlström drevs av en otrolig glöd och entusiasm. Varje vecka värkte han fram en nyhetsmix som både skulle engagera och underhålla. Den röda tråden var barns problem och intressen.

– Barn kan bli förälskade!, kunde Fahlström utropa i löpet och spänna ögonen i tittarna. Hans stil var lite à la Knut Ståhlberg, liksom på väg ut ur tv:n, in i vardagsrummet.

Tittarna satt som fastnaglade. Som bäst hade »Barnjournalen« miljonpublik. Det var inte riktigt vad någon hade väntat sig, när en då ganska okänd man i trettioårsåldern från Ven, tjatade sig till att vidareutveckla ett nyhetsprogram han hade gjort på Sveriges Radio. Malmö tv:s dåvarande chef Gunnar Ollén var tveksam, men Fahlis var ettrig. Han berättade att han hade jobbat som lärare i svenska och engelska och börjat sin journalistbana med att läsa nyheter på piratradion Radio Syd. Sedan hade han gått en producentutbildning på SVT. Nu ville han ha ett eget program.

– Ja, och så har jag ju två VM-titlar i bordtennis förstås, tillade han.

Här studsade Gunnar Ollén till bakom sitt skrivbord. Han hade spelat i tre bordtennis-VM och varit kapten i landslaget.

– Jag vann alltså två skolmästerskap i Västerås, preciserade Fahlström.

Därefter spelade de två en bordtennismatch varje vecka. Fahlis hade fått en mäktig vän och supporter. Till slut fick han uppdraget att göra sex avsnitt av »Barnjournalen« på försök. Det var början till en av SVT:s mest långlivade och framgångsrika- produktioner.

Fahlis var skicklig på att knyta upp duktiga medarbetare. Expressens pensionerade redaktionschef Sigge Ågren var mentor och inspiratör. I bakgrunden fanns Fahlströms vän från lärartiden, Lars Hjelm. Det var han som föreslog att programmet skulle ha barn som reportrar. Fahlis var tveksam, men Sigge Ågren fattade genast galoppen:

– Det är ju lysande! Vem fan kan stå emot en intervju med en unge?

Snart rekryterades 9–13-åringar från hela landet till varje säsong. När uttagningen var klar, kallade Fahlström till sig pressen och fick publicitet för »Barnjournalen« från Smygehuk till Haparanda. Det var ett utmärkt sätt att bygga ett varumärke. Flera av knattereportrarna har för övrigt blivit kända på olika områden, till exempel Peter Wolodarski, i dag DN:s chefredaktör, Ayla Kabaca, programledare och Henrik Oscarsson, professor i statsvetenskap.

Barnjournalen var ofta på löpsedlarna tack vare scoop av små och stora medarbetare. Som när en knattereporter fick Christer Pettersson att säga att han nog skulle ha kunnat hålla masken om det verkligen var han som hade mördat Olof Palme. Eller när Fahlis själv gjorde en intervju med fotbollslegenden George Best. Han inledde med att kicka boll med honom och visa sina färdigheter från tiden som reserv i Helsingborgs IF.

Själv hamnade jag på »Barnjournalen« i januari 1983, som praktikant från Journalisthögskolan. Fahlström tog emot mig med stor entusiasm. Det var något i hans personlighet, intensiteten, envisheten, fnittrigheten och tron på att allt var möjligt, som faktiskt påminde om ett barn. Få vuxna bevarar de egenskaperna hela livet.

Det var kanske därför han uppfann sitt utmärkta program, som var en fjäder i hatten för public service. 1979 fick han med all rätt Stora journalistpriset och när han till slut träffade sin idol Walter Cronkite i USA på en stipendieresa,
måste han ha överöst även honom med sin obändiga energi.

Men ingenting varar för evigt. 1988 lämnade Fahlis sin skapelse efter 16 år i rutan. Han hittade aldrig något nytt uppslukande projekt att ägna sig åt och var på slutet ganska ensam. Bengt Fahlström skrev några böcker om spel och levde ett tillbakadraget liv i Malmö. Han dog den 23 februari i sviterna efter en lunginflammation, 78 år gammal. Frid över hans minne.