Bengt Hallberg

Ja, musiken hjälpte Bengt Hallberg att åldras, sa han när jag intervjuade honom för snart två år sedan. Han rörde sig lite långsamt och avvaktande, men ögonen glittrade och fingrarna smekte pianotangenterna lika eftertänksamt och beslutsamt, lika mjukt och kraftfullt som de gjort under hela hans över sex decennier långa karriär.

– Speciellt har det hjälpt att vara jazzmusiker, för det förutsätter att man är lite galen och att man har ett barnsligt förhållningssätt till livet, att man har en leklusta och inte låser sig vid att allt ska vara på ett visst sätt. Det handlar mycket om humor också, att se det humoristiska i sådant som andra kanske inte alls tycker är roligt …

Kort paus.

Sedan berättade Bengt Hallberg att han också höll sig i form med dagliga gymnastiska övningar i Lings anda och med att lösa korsord. Galen och lekfull, praktisk och vardaglig – mellan dessa poler vävde Bengt Hallberg sin musikalitet och sitt konstnärskap och han blev en av de allra största i den svenska jazzens historia.

Han var göteborgare, började spela piano i åttaårsåldern, vävde in jazziga fraser i sina orgelpreludier vid morgonbönen i Vasa Real, turnerade som tonåring med Arne Domnérus orkester och var bara 18 när han gjorde en numera klassisk skivinspelning av »Värmlandsvisan« under titeln »Dear Old Stockholm« tillsammans med tidens största tenorstjärna, Stan Getz.

Han samarbetade också med en lång rad andra stora amerikanska jazzmusiker på Sverigebesök – Lee Konitz, Art Farmer, Clifford Brown, Quincy Jones – och givetvis med hela den svenska jazzeliten. Han var huspianist hos Swe-Danes (Alice Babs – Sven Asmussen – Ulrik Neuman), han skrev filmmusik (»Den vita stenen«, Madicken-filmerna), klassiska verk för symfoniorkestrar, manskörer och mindre ensembler. Under en period gav han önskekonserter där publiken fick önska sig kända musikstycken som han oförberedd skulle improvisera över.

– Jag hade inte en chans att förbereda mig, det var bara att ta en lapp i blindo. Det blev en sport, men det gav mig ett slags förhöjd koncentration, närvaro.

Men 2001 bestämde sig Bengt Hallberg för att sluta spela offentligt. Det berodde mest på att han ville ta hand om sin svårt sjuka hustru. Han framträdde en sista gång i samband med att han fick ta emot ett fint pris på Musikaliska Akademien. Han spelade »Tea for Two«, en av de melodier ur den amerikanska sångskatten som han spelat allra mest, nästan lika ofta som »Dinah«, som med tiden blev hans signaturmelodi.

Nio år senare dog Bengt Hallbergs hustru. Efter några månader föreslog någon att han kanske skulle kunna återvända till den offentliga musikscenen. Han lät sig övertalas. När han trädde in i den fullsatta Berwaldhallen i Stockholm en kväll i november 2010 – i vit kavaj, svarta byxor och vinröd kravatt – hälsades han med mycket varma applåder. Han tog upp tråden från Musikaliska Akademien nio år tidigare och inledde sin konsert med »Tea for Two« – en låt som han brukade beskriva som en konversation på tu man hand mellan en pianist och dennes instrument.

Återkomsten följdes av flera konserter. En solig eftermiddag följande sommar spelade han på Jazzens museum i Strömsholm. Han inledde inte oväntat med samma »Tea for two« – men denna gång ännu mer dröjande och eftertänksamt, som en glimt av sitt samtal med flygeln.

Och som så ofta tidigare svingade han sig fritt mellan den amerikanska sångboken och den svenska visskatten.

Mitt i konserten gläntade Bengt Hallberg på dörren till sitt privatliv. Man bör inte falla för frestelsen att spela egna låtar eftersom det är lättare för publiken att följa improvisationerna över kända melodier, sa han. »Men jag ska göra ett litet avsteg och spela en melodi som jag har gjort alldeles nyligen och som är tillägnad en dam som står mitt hjärta väldigt nära.«

Några veckor senare gav han mig förklaringen till låtens titel, »Lucky Corner«. Han hade träffat en nästan jämnårig dam i ett gathörn i Uppsala när de båda just hade besökt respektive partners gravar på kyrkogården. Det ena ledde till det andra. Bengt Hallberg fick ett nytt liv, både på musikscenen och som särbo. Nu beskrev han sin tillvaro som perfekt, och han log.