Bengt Lorichs

Vem har betytt mest för att utveckla golfen i Sverige?

Det finns traditionalister som svarar Viktor Setterberg. Det var han som fick fart på golfen i Göteborg för 120 år sedan. Andra säger Erik Runfelt, som blev Sveriges första golfstjärna för 90 år sedan och därefter var en drivande kraft i golfförbundet ända in på 1960-talet. De flesta säger Sven Tumba.

Alla dessa missar en stark kandidat, Bengt Lorichs.

Han var golfförbundets förbundssekreterare under den tid då Tumba åkte runt Sverige och snackade om sitt nya lir. Många ville prova. När Sven Tumba hade uppvisning på Billeruds Golfklubb i Värmland fick klubben direkt 30 nya medlemmar. Det var Bengt Lorichs ansvar att ta hand om de nya golfarna. Under hans tid som chef för förbundet, 1974–1982, fördubblades antalet medlemmar i golfklubbarna till drygt 100 000.

Bengt Lorichs uppdrag var att hjälpa alla dessa nybörjare att tycka om golf, som är ett svårt och ganska dyrt spel med många skrivna och oskrivna regler. Han skulle driva golfens utveckling från att vara ett udda spel till att vara en idrott bland andra idrotter. Samtidigt skulle han förklara för de nya spelarna varför denna idrott enligt golfetiketten inte får utövas i träningsoverall.

Golfsverige visade sin uppskattning genom att ge Bengt Lorichs den finaste utmärkelsen, Erik Runfeltmedaljen. Det var 2003 och då hade bara en medalj delats ut tidigare, postumt till prins Bertil.

Bengt Lorichs var yrkesmilitär och elitidrottare. Två gånger vann han VM i militär femkamp och en gång var han med i vinnarlaget i orienteringstävlingen Tiomila. Han kom sent in i golfen, inte förrän i 30-årsåldern. Ändå blev han elitgolfare med handicap 1, det vill säga han spelade utan att egentligen missa mer än ett slag varje runda. Bengt Lorichs blev medlem i Stockholms Golfklubb och kom i kontakt med ledarna i golfförbundet. Han blev ledamot i förbundets styrelse 1971.

När han kom in i ledningen upptäckte han att det fanns många chanser till förbättringar i förbundet. Så skulle man kunna uttrycka det diplomatiskt, men så uttryckte sig inte Bengt Lorichs, säger de som var med. Han talade rakt på sak, klart och välformulerat. Ibland blev han arg, men vanligen varade det inte så länge och ofta slutade det med ett leende.

Bengt Lorichs såg till att kommittéer fick tydliga regler. Han samlade en grupp med uppgift att visa klubbarna hur de kunde driva golfen bättre. Det handlade om sådant som medlemsvård och ekonomi. Han tog initiativ till en yrkesförening för de golfadministratörer som klubbarna började anställa. Samtidigt som hans hjärna arbetade med ordning och reda klappade hjärtat för idrotten. Ingen gång klappade det hårdare än under förbundsmötet 1976. Mötet beslutade först att sätta breddgolf före elitgolf. Sedan sa en delegat att det inte var så bråttom att göra golf till en folksport. Det blev för mycket för Bengt Lorichs.

»Det är vår skyldighet att demokratisera sporten sa han«, enligt referatet i förbundets tidning Svensk Golf. Och så sa han att han tänkte sluta »om jag inte får klart för mig att ni tycker, som jag, att det är en idrott vi sysslar med«. Hans haka skälvde, berättar en som var med. En stark applåd avgjorde saken.

Golfens landslag började träna styrka och kondition och tog hjälp av kostrådgivare och idrottspsykologer. Förbundet utmanade golfens strikta amatörregler och samarbetade med proffsstall. Svenska spelare vann internationella mästerskap. Ingen svensk man – dock en handfull kvinnor – har ännu vunnit någon av de allra största tävlingarna, men de svenska metoderna var ändå så effektiva att golfvärlden noterade.

Med en hård, men rimlig, vinkling kan man skriva att Bengt Lorichs hot att avgå har påverkat midjemåtten på världsstjärnorna som i dagarna spelar Europatourtävlingen Nordea Masters i Sverige.

Efter sin tid i golfförbundet blev Bengt Lorichs banarkitekt. Han ritade 19 banor, helt eller delvis. Han anses ha lyckats bäst i Idre. Tyvärr fick han uppleva samma sak som Beethoven, som inte kunde höra sina sista musikstycken. När Bengt Lorichs var med och invigde sin sista bana, i Omberg 2002, hade han förlorat synen och kunde inte se sina golfhål.

Pehr Thermaenius