Berit Carlberg

I Stockholmsnatten hösten 1967 vandrade seriösa kritiker av klassisk musik (tänk Wagner) och av ödesmättad opera (tänk Aida) hem från Oscarsteatern på Kungsgatan för att recensera det de just hade sett:

Franz Lehars lättfärdiga operett Glada änkan.

De var trollbundna. Förförda. Naturligtvis av den tidens störste manlige skådespelare, Jarl Kulle, i rollen som den bortskämde greve Danilo Danilovitsch, förste ambassadråd vid Pontevedrinska ambassaden i Paris. Kulle var ingen sångare. Men han gjorde som Gösta Ekman d ä gjort 1931 – inte heller han begåvad med egentlig sångröst: han halvsjöng och talade sitt parti på ett sådant sätt att åskådarna rös av välbehag. Den gången förkroppsligades Hanna Glawari, en nybliven rik och sedeslös änka av Zarah Leander.

1967 hade den då bara 25-åriga Berit Carlberg rollen. Hon gjorde den med besked.

Kritikerna föll pladask. »Den ihåliga flottheten, den charmfulla vulgariteten, det avväpnande skrattet«, skrev den mest tongivande av dem, Expressens Alf Thor. »Och vacker är hon. Måtte nu flickan inte gå och bli operettprimadonna. Hon förtjänar ett långt bättre öde.«

Bättre? Finns det nå’t bättre?

Ja. Carlberg blev även revyprimadonna.

För att bli operasångerska krävs röst.  Stor röst. För att bli operettprimadonna krävs röst plus glitter. För att bli revyprimadonna krävs det svåraste av allt:  humor.

»Man blir inte stjärna hos Nils Poppe«, har nestorn i Stockholms musikal- och revyvärld, Vicky von der Lancken sagt, »om man inte för med sig en stor dos humor«.

Utan humor och utstrålning hade Carlberg inte kunnat ta rollen som Birgit Nilsson – ja,  the  one!  – som en glad änka på Poppes Fredriksdalsteatern i Helsingborg eller filmat en parafras på Oh, mein Papa! med titeln Oh, mein Poppe!

Genombrottet med Glada änkan, i en tid då Oscars gav föreställningar sju dagar i veckan, innebar att hon valsade med Kulle i 323 dagar i rad. Det ledde henne vidare till nya succéer praktiskt taget varje år, i givande samarbeten med bland andra Jan Malmsjö, Sven-Bertil Taube, Nils Poppe, Hagge Geigert, Gösta Bernhard, Sigge Fürst och Allan Edwall  i en rad operetter och farser.

Från barndomen i Uddevalla drevs hon av ett jävlar anamma. »Kanske hade jag en sviktande självtillit som bottnade i hur jag omgavs av en jantementalitet«, sa hon i en intervju i samband med sin sjuttiofemårsdag. »Ingen fick vara för mer än någon annan. Jag kände: jag ska visa dom! Jag är otroligt envis och har mest haft glädje av det. Jag är inte så musikalisk, men jag övade tusen gånger mer än kamraterna.« Hennes sångpedagog var gift med en operettartist, vilket gav den unga Berit tidig respekt för den lätta musan.

Som tonåring prövade hon på som journalist på lokaltidningen innan hon 22 år gammal kom in på Statens scenskola i Malmö.

I ett halvt århundrade underhöll hon sedan det svenska folket. Allt var inte sus och dus. På hennes cv finns också huvudroller i tungviktare som En skojares dagbok, Den goda människan från Sezuan och Jeppe på berget.  Hon fick också till kåserier och turnerande med mindre framträdanden utannonserade så här: »Pris 60:- inklusive kaffe och kaka. Föreställningen är ca 1 timme.«

Titlarna summerade hennes liv: För att inte tala om alla dessa herrar. Hon berättade om sina kända medspelare genom åren och illustrerade med sång. Riksteatern kallade dem »ett stycke svensk underhållnings- och teaterhistoria«. Hon upprepade med nya kåserier, För att inte tala om alla dessa stjärnor. »Nu är det qvinnornas tur«, sa Carlberg, »Nu sjunger och berättar jag om mina idoler som Greta Garbo, Edith Piaf, Judy Garland och fler.« Allra varmast blev stämningen med Alla dessa vovvar,  »glada och sorgliga minnen med mina bästa vänner« varvat med sånger.

I detta varierade utbud kan det inte vara en tillfällighet att Carlbergs allra sista framträdande ägde rum på Poppegården i Helsingborg med ett stycke av Anders Wällhed – med titeln Konsten att förkorta evigheten.

Staffan Heimerson

Journalist och författare