Berith Bohm

Berith Bohm var en av dessa glittrande positiva, i alla fall till ytan, sångerskor som under det förra århundradets andra hälft förgyllde landet med smäktande, smittande operettsånger och visor. Hon sjöng i samma liga som till exempel Sonja Stjernquist och Ulla Sallert, och när hon stod på toppen av sin karriär hände det att hon kallades »hela svenska folkets primadonna«.

Hon började sjunga tidigt och brukade säga att hon bestämde sig för att bli sångerska när hon som fjortonåring såg och hörde Hjördis Schymberg i hennes paradroll som Violetta i »La Traviata« på Stockholmsoperan. Kort därefter vann hon en talangtävling i Bromma, lämpligt nog med »Fjorton år tror jag visst att jag var«.

Två år senare charmade Berith Bohm ordentligt Nalens Topsy Lindblom med wienervisor och Mozartsånger i »De okändas halvtimme« på hans etablissemang Nalen på Regeringsgatan i Stockholm. Han förutspådde att hon skulle vara en operastjärna tio år senare.

Hon hade ingen formell utbildning, men stjärna blev hon, mera inom operettens än operans värld. Efter ett engagemang på Furuviks ungdomscirkus kom hon i början av femtiotalet till Oscarsteaterns kör, turnerade med bland annat »Annie get your gun« i hela Sverige och spelade mot Nils Poppe i »Blåjackor« på Norrköping-Linköpings Stadsteater innan hon 1956 fick sitt första fasta engagemang, på Stora teatern i Göteborg.

Där stannade hon i tretton år: »Sköna Helena«, som blev en paradroll, »Glada änkan«, »Czardasfurstinnan«, »Vita hästen« men också »Carmen« och »La Traviata«. I den senare fick hon en gång sjunga tillsammans med sin barndomsidol Hjördis Schymberg.

I slutet av sextiotalet började hon frilansa och fortsatte med de internationella gästspel som hon inlett redan under Göteborgstiden. Odense, Hamburg, Oslo och framför allt Wien. Efter många framträdanden på Svenska teatern i Helsingfors, bland annat i »Lilla helgonet«, räknade hon Finland som sitt andra hemland.

»Hon skapar omkring sig en eggande atmosfär av världsdam och huldra«, skrev Hufvudstadsbladet om hennes insats i »Sköna Helena«.

Och Berith Bohm vidgade sin repertoar. 1973 sjöng hon en så intensiv version av »Älskling« i Hylands hörna att programledaren tycktes rodna, förtjust, långt upp på flinten. (Inslaget finns på Youtube.) Och så blev det talroller: 1978 i Vilhelm Mobergs »Marknadsafton« på Komediteatern på Gröna Lund och ett år senare i samme författares »Änkeman Jarl« mot Stig Grybe på samma teater. Som skådespelerska medverkade hon också i SVT-serien »Storstad« på nittiotalet.

»Jag är lyckligt lottad eftersom jag aldrig behövt gå arbetslös några längre perioder. Det är ju rätt fantastiskt eftersom jag varit sångerska i femtio år nu«, sade Berith Bohm i en intervju 1997 inför sin 65-årsdag.

Hon samarbetade med Hagge Geigert i revyer och Thore Skogman i folkliga lustspel; hon sjöng barnvisor, i början ofta tillsammans med sin dotter Tina; och hon sjöng långt upp i åren i kyrkor och på pensionärsboenden, sjukhus och servicehem, oftast tillsammans med pianisten Nisse Nilsson och gärna gospel och tonsatta visor av svenska diktare. Hennes repertoar sträckte sig i övrigt från »För ung«, som hon också sjöng in på skiva, över »Lyckan« och »Man borde inte sova när natten faller på« till »Bonnjazz«, det vill säga »Johan på Snippen«.

»Jag har kvar min barnatro, och jag har alltid varit glad och positiv. Jag har aldrig tänkt på min ålder utan bara sjungit. Känslorna föds i sången, och det känns som ett privilegium att ha kunnat dela med mig av mina känslor och glädja så många«, sade hon när hon skulle fylla 80 år.

Berith Bohm hade en enkel förklaring till sin framgång som sångerska:

»Jag hade helt enkelt en väldigt vacker röst och var begåvad med ett fint gehör. Men jag hade också en stark vilja, och det hjälpte mig.«

Kurt Mälarstedt

Journalist