Bertil »Masen« Karlsson

Det fanns en tid när klubbkänsla var viktigare än plånboken i idrotten. På gott och ont går att diskutera. Men ett faktum är att en efter en försvinner profilerna från den tiden. Nu är Bertil »Masen« Karlsson borta, hockeyback från Strömsbro i Gävle, borta efter en tids sjukdom. I ishockeyns statistikböcker presenteras han kort:

»Världsmästare 1962 i Colorado Springs, USA. Spelade från 1957 till 1968 för Strömsbro IF, som då var etablerade i hockeyns högsta serie. Avslutade sin karriär hos lokalkonkurrenten Brynäs IF och blev svensk mästare 1970. 66 A-, 5 B- och 2 juniorlandskamper.«

Få representerade klubbkänslan som »Masen« Karlsson.

Han föddes på nyårsdagen 1938 i ett Gävle där hockeyn var ganska ny. I Strömsbro, norr om stan, låg en manufakturfabrik där chefen gillade ishockey. Han såg till att varenda unge i byn spelade ishockey och en rad talanger dök upp: Gert Blomé, Pärra Härdin, »Honken« Holmqvist.

Mest lovande var kanske Karlssons grabb. Karlsson själv var från Smedjebacken i Dalarna och eftersom det var 40- och 50-tal i Sverige skulle alla ha smeknamn. Liten Bertil blev därför kort och gott »Masen« och bodde snart på planen. Han var råstark och stenhård, ja, på gränsen till ful spelare ibland. I pojklag och juniorlag dominerade han och spelade A-lagshockey redan som 15-åring. Han bidrog sedan i högsta grad till att lilla Strömsbro IF etablerade sig i den svenska eliten och blev snart given i Tre Kronor.

I Colorado Springs 1962 nådde »Masen«, som 24-åring, sin karriärs höjdpunkt. Tre Kronor besegrade i tävlingssammanhang för första gången omöjliga Kanada och tog till slut VM-guld. När Lennart Hyland kommenterade sitt klassiska »den glider in i mååål« var Karlsson en av spelarna som jublade på isen.

På isen hade han kort stubin och kunde skälla på både domare, motspelare och, faktiskt, även publik. Privat var han betydligt stillsammare – nästan tystlåten, ansåg en del – och ägnade sista åren mycket tid åt lokalhistoria om sitt Strömsbro där han bodde hela livet med fru och två barn.

Hans hårda spel och tuffa tacklingar applåderades nästan mer i USA och Kanada än i Sverige. Han spelade fysisk hockey innan begreppet slagit igenom. Hade det varit i dag skulle »Masen« Karlsson varit given som NHL-proffs. Om nu någon klubb skulle ha kunnat locka över honom, vilket gudarna ska veta inte hade varit det lättaste.

Hans Strömsbro IF var bra men inte bäst. I dessa dagar skulle en spelare som »Masen« bytt klubb ett antal gånger, påhejad av spelaragenter, men i början av 60-talet skulle det mycket till. I alla fall om man var som »Masen«. Han fick genom ishockeyn ett bra jobb på Gavlegårdarna, där han stannade till pensionen, och envist på gränsen till tjurigt förblev han därför Strömsbro IF trogen.

Många ansåg att hans karriär skulle ha lyft ytterligare av klubbyte men, nix, var man strömsbroare så var man även om laget inte slogs i toppen av högsta serien.

Först när klubben åkte ur Allsvenskan valde han att gå till lokalkonkurrenten, och svensk ishockeys dominant på den tiden, Brynäs IF. Mycket för att få ett SM-guld till prissamlingen. Något han fick redan andra året, 1970, och efter det sa han tack och hej till ishockeyn och lämnade över sitt tröjnummer, 17, till en junior vid namn Börje Salming.

Det året gjorde Tommy Sandlin, en av Sveriges mest framgångsrika tränare någonsin, sin första säsong som förstetränare. Indirekt faktiskt tack vare »Masen« Karlsson som av misstag körde på ordinarie tränaren Nisse Bergström så att flera revben gick av och unge Sandlin fick ta över.

I takt med att mer pengar kom in i idrotten tyckte »Masen« Karlsson att själen försvann. Han pratade om att folk »spelar mer för plånboken än för klubbmärket och så vill jag inte se på idrotten«.

Envisheten, den som gränsade till tjurighet, syntes även där. Hade han sagt att han struntade i hockeyn så hade han sagt det. När nya Läkerol Arena i Gävle invigdes fick han, som alla stans gamla hockeystjärnor, biljetter för att vara med och fira den nya arenan.

Om han gick? Nej, nej. Frun och en vän fick gå i stället.