Bertil Ströberg

Spiondömd. Det förhatliga epitetet fick Bertil Ströberg bära de sista 29 åren i livet.

Med tiden grodde ett omfattande tvivel på domen som 1983 gav Bertil Ströberg sex års fängelse för grovt spioneri. Domen som krossade hans karriär, men aldrig hans kamplust. En växande och brokig skara officerare, jurister, forskare och journalister slöt under åren upp kring slutsatsen att Ströberg förvisso var spiondömd, men icke spion.

Här ska inte rekapituleras hela den märkliga historien, bara en kort bakgrund: Polska ambassaden hade till UD och Säpo lämnat ett erbjudande om svenska militära hemligheter mot 25 000 kronor. Förfrågan kom i ett brev adresserat till Sven Roland Larsson via poste restante på Posten på Vasagatan i Stockholm. Den 20 maj 1983 greps Bertil Ströberg, chefen för flygstabens sambandsavdelning, när han frågade efter brevet. Han hävdade att han mött en person som kallat sig Sven Roland Larsson vid en promenad på Djurgården och där-efter lovat hämta brevet åt denne.

Bertil Ströberg dömdes efter en snabb förundersökning utan några starka bevis mot sitt nekande av en oenig tingsrätt. En än mer oenig hovrätt fastställde domen om sex års fängelse och Högsta domstolen nekade prövning.

Kort efter gripandet blev jag som reporter på Aftonbladet själv indragen, trots att jag inte bevakade fallet, men möjligen för att jag varit pilot i flygvapnet. En anonym man ringde vid ett halvdussin tillfällen och styrkte sin informationskapacitet med uppgifter som bara en »insider« kan ha. Han hävdade med emfas att Ströberg var oskyldig och utsatt för en komplott.

Men källan lämnade inte de avgörande bevisen och det blev ingen publicering, bara ett harmlöst Säpoförhör i samband med en senare resningsansökan. Då hade en rad nya uppgifter kommit fram på andra vägar, men den nya rättegången 1989 gav samma dom.

Bertil Ströberg kunde ha haft en roll i Lars Molins klassiska tv-serie »Tre kärlekar«. Han var en bondpojk från Västra Torsås i södra Småland med läshuvud, men bara sexårig folkskola. Som 17-åring tog han 1949 värvning, blev signalist, flög på Kallinge och blev underofficer. Han tog studenten på Försvarets läroverk, blev officer och inledde en karriär på Flygstaben.

Han träffade Marianne Bäcklund på dans i Folkets hus i Ronneby, de gifte sig snart och fick två barn. De sparade och skaffade en liten villa på Lidingö, hustrun läste till adjunkt och undervisade på högstadiet.

Alla som mött Bertil Ströberg slogs av hans försynta framtoning. Han var långt ifrån bilden av en flygare och karriärofficer, snarare lite inbundet byråkratlik. Han var envis, eller om man så vill målmedveten, snäll på gränsen till naiv.

Framför allt var han plikttrogen. Under åren på Kumlaanstalten klistrade han skokartonger med en nit som om det gällt att planera en miloövning och läste samtidigt till fastighetsmäklare. Hans kollegor på Flygstaben var inte förvånade. Som mönsterfånge frigavs han efter halva tiden och släpptes på dagen tre år efter gripandet.

Bertil Ströberg älskade militäryrket, som gett honom ett så gott liv. Han var nästan gift med jobbet och hade när han greps just blivit avdelningschef. Priset var att hans äktenskap krackelerat och paret enats om skilsmässa. Men domen fick dem att dra tillbaka ansökan, Marianne kämpade som en tigrinna för att rentvå Bertil och äktenskapet reparerades.

Paret Ströberg gav aldrig upp kampen. Med åren talade allt fler omständigheter för att domen kan vara ett justitiemord. När Högsta domstolen i höstas avslog resningsansökan var Bertil Ströberg svag. Han vägrade att utnyttja den möjlighet som finns att i speciella fall begära nåd även för dem som avtjänat sitt straff, för det vore att medge skuld.

Från småländska bygder en önskan går

att Rättvisa följer i våndans spår

där blinda Justitia vägt.

Med denna strof av författaren Helga Lindberg inledde Marianne Ströberg sin bok »Spioneri eller konspiration?«

Hennes Bertil fick aldrig uppleva det han såg som rättvisa.

Leif Holmkvist, frilansjournalist