Birgitta Stenberg

Birgitta Stenberg blev uppfostrad till att kunna saker tidigt. När hon var ett och ett halvt år kunde hon hela alfabetet, men det skulle ta några år till innan hon förstod hur alla de där tecknen hängde samman. Hon älskade sagan om Sampo Lappelill av Zacharias Topelius, men för att få höra den var någon tvungen att högläsa den för henne. Ena kvällen var det hennes mamma, nästa kväll var det barnsköterskan, och tredje var det kanske hembiträdet, eller jungfrun, som man sa då.

En kväll när Birgitta Stenberg var tre år tog hon och tittade närmare på den där boken. Hon upptäckte att de vuxna hade satt röda markeringar på olika ställen i texten. Det som stod inom de röda klamrarna struntade de helt enkelt i att läsa upp. De var alla hjärtligt trötta på Sampo Lappelill, och hade därför strukit ner sagan för att få gå och lägga sig i stället, eller göra något roligt. Birgitta Stenberg återberättade själv den här historien när hon medverkade i Moa Gammels podcast »Genier«.

»Det var då jag blev författare«, sa hon.

Att vara författare var för Birgitta Stenberg ett sätt att upptäcka vad som fanns bortom de röda markeringarna, också i själva livet.

Hon längtade efter frihet och hon längtade efter poesi, och den fanns inte i Sverige. Så när andra världskriget tagit slut och hon fyllt sjutton år packade hon en väska och åkte till Paris, där samtidens konstnärer, poeter och bohemer fanns. Hennes väsen var inställt på uppror, och hon såg till att leva ett liv där hon var obunden och att litterärt beskriva hur det var att leva så, som kvinna utanför normerna i manssamhället (det var så hon uttryckte det, hon var feminist långt innan ordet kom i allmänt bruk).

Hon såg sig själv som ett instrument för sitt skrivande och hon ville in i passionens kärna hela tiden. Det försatte henne i situationer. Hon lärde sig att köra racerbilar, och bytte plats med föraren i 160 km/tim på raksträckor på Sicilien. Hon blev sexuellt utnyttjad. Hon fastnade i, och tog sig ut ur, ett narkotikamissbruk. Det var förresten hon och poeten Paul Andersson som uppfann ordet »knark«. Amfetaminet som de tog knarrade lite mellan tänderna, och de hade en läkare som skrev ut det som hette något i stil med »Doktor Knark«.  Birgitta Stenberg tyckte det var lustigt att det blev det vedertagna svenska begreppet för narkotika, särskilt som de hade uppfunnit det för att ingen annan skulle veta vad det var de talade om.

Hon hade många älskare, både kvinnor och män, och senare propagerade hon också för att man borde leva i trianglar i stället för par. I början av 1950-talet hade hon en affär med kung Farouk av Egypten, som då nyligen avsatts från tronen och levde i Rom. Hon förstod aldrig varför alla krogar de besökte verkade ha så tråkigt, tyst och oitalienskt klientel. Långt senare gick det upp för henne att alla personer runt omkring dem var agenter. Egypten hade agenter kring kung Farouk, Italien hade agenter kring honom, och även Birgittas kompis »Lucky« Luciano, amerikansk gangsterkung, hade satt några personer för att beskydda honom.

I »Alla vilda«, en dokumentärfilm av Lisa Belfrage och Marianne Gustavsson, åker hon runt i världen och återser gamla älskare och vänner. Hon var närmare 80 år när de spelade in den och filmarna hade gjort ett schema som tillät henne att vila.

»Men det var hon som stod utanför en gayklubb i Rom klockan fyra på natten och ropade: ›Ta aldrig livet av er. Det är för härligt att leva!‹«, berättade Lisa Belfrage senare för GT.

Birgitta Stenberg var inte rädd för döden. Snarare nyfiken, som hon var på livet.

»Hur många väsen kan ha levat här på jorden innan oss?«, sa hon till Vi Läser.

»Några miljarder måste ju ha funnits. Om några miljarder människor före oss har vågat dö ska väl varenda kotte man känner också våga det? Men det är lite pyrt för jag kommer inte att kunna skriva om det.«

Natten till den 23 augusti dog hon i sängen hemma i Tiveden. Hennes fru Kerstin Bjärkstedt skrev på Facebook vilka Birgitta Stenbergs sista ord var: »Nu är det här och ALLES IST GUT«.