Birgitta Trotzig

Författaren Birgitta Trotzig, som 1993 efterträdde Per Olof Sundman på stol nummer sex i Svenska Akademien, avled i sviterna av Parkinsons sjukdom i sitt hem på Västergatan i Lund. Å ena sidan var Trotzig känd för sina svårmodiga och djupt gripande böcker om svek, skuld, fattigdom, ensamma mödrar och förnedring. Alltid ur ett kristet perspektiv. Få har talat så mycket om elände och så mycket om Jesus och Gud i den svenska litteraturen. Vilket störde många intellektuella under 60- och 70-talen. Å andra sidan, berättar de som kände henne att hon var en glad gamäng; humoristisk, drastisk, jordnära, du och syster med var och en, absolut ingen som gjorde sig fin eller hög. En opretentiös översteprästinna bland sina författarkolleger och en inspiratör för yngre författare som Mare Kandre, Elisabeth Rynell, Alexandra Coelho Ahndoril.

Själv läste jag Birgitta Trotzigs debutbok från 1951 »Ur de älskandes liv« ungefär tjugo år gammal i en lägenhet vid Linnéplatsen i Göteborg i mitten av 70-talet. Vilket var kongenialt med bokens tema eftersom den handlar just om tre unga kvinnor i lägenheter i Göteborg som försöker bryta sig fria från borgerliga konventioner och ta sig till Paris. Jag minns hur den modernistiskt kompromisslösa, ja upphettade stämningen, i boken påverkade mig oåterkalleligt. Unga viljor viner som herrelösa spjut, som Karin Boye skrev. Vad man läser i den åldern biter sig fast som en drog. Den litterära modernismen, har någon forskare hävdat, är 1900-talets stora religionssubstitut.

Birgitta Trotzig var född 1929 och uppvuxen i Kristianstad. De två föräldrarna, lektor respektive adjunkt, var från Göteborg. Själv studerade hon litteratur- och konstvetenskap i Göteborg efter att hon tagit studenten 1948 och gift sig 1949 med Ulf Trotzig. 1955 konverterade hon till katolicismen vilket nog påverkade det faktum att hon var bosatt i Paris fram till 1971, då hon slog sig ner i Lund.

Under det dekonstruktivistiska 80-talet med Jacques Derrida och Julia Kristeva som fyrbåkar fick hennes litteratur ett uppsving. Först ut med en avhandling var Ulf Olsson 1988 med »I det lysande mörkret: En läsning av Birgitta Trotzigs ›De utsatta‹«, vars stående referens är Simone Weil och Johannes av Korset.

»De utsatta«, Trotzigs tredje bok utgiven 1957, utspelar sig i Kristianstad under sent 1600-tal efter att Skåne blivit svenskt. Snapphanarna, som står på danskarnas sida, hängs i Göingeskogarna. Danskarna återvänder, belägrar och återtar under en period staden. Isak Graa med danskt påbrå, kyrkoherde i Tosteberga och Ljungby socken, har en son som är präst samt en dotter som är bortgift med den rikaste köpmannen – en dansk – i Kristianstad. Isak Graa råkar illa ut eftersom han givit kost och logi åt danskarna. Graa blir av svenska staten fråntagen ämbete, ägodelar, ja allt. Och han blir hånad och förnedrad. Först i den djupaste misären uppenbarar sig Gud för honom.

Detta tema som Trotzig gång efter annan kommer att återvända till – hur kärleken och nåden finns hos de mest utsatta – i »Sveket«, »Sjukdomen«, »Dykungens dotter« med flera. Dessutom utspelar sig så gott som alla Trotzigs berättelser i östra Skåne där hon växte upp och där de kristna lydde under den danske biskopen i nära sjuhundra år. Danskarna lär fortfarande betrakta domkyrkan i Lund som »sin« kyrka. Så sent som på 1600-talet rasade det ett inbördeskrig i detta landskap och det finns alltså en historisk och sociokulturell aspekt av Trotzigs författarskap som inte är tillräckligt uppmärksammad.

Vill man läsa vidare om Trotzig rekommenderas Eva Adolfssons essä i Nordisk kvinnolitteraturhistoria, band IV, »Allt är rötter« som fokuserar på Trotzigs kvinnliga motivsfär. Inte minst bör man läsa Trotzigs egna essäer om olika diktare i »Porträtt ur tidshistorien« och framför allt den om Dostojevskij med undertiteln »Ett idolporträtt«. Där får man alla nycklar man behöver till Trotzigs eget författarskap: »Överallt hos Dostojevskij står reella övermänniskor, vackra, begåvade, som bärare av ondskan. De står i kontrast mot antihjältar, löjliga som evangeliernas Kristus på ett sätt är en löjlig figur, en välmenande misslyckad chaplingestalt, den ödmjuke förtrampade anti-hjälten som är bärare av kärleken och livet.«

Carina Waern, litteraturkritiker