Björn Natthiko var både stor och liten samtidigt

Den som studerade vid Handelshögskolan i Stockholm i mitten av 1980-talet hade svårt att inte lägga märke till Björn Lindeblad, som han hette på den tiden. Det röda håret och den vänliga men samtidigt energiska utstrålningen drog uppmärksamheten till sig. Liksom det faktum att han alltid tycktes vara till städes i serveringen som var den naturliga mötesplatsen för studenterna, och som han ansvarade för i egenskap av ordförande för studentkårens restaurangutskott.

Efter ekonomexamen låg vägen spikrak för en karriär i näringslivet. Det började med en post som biträdande ekonomichef på gasjätten Agas dotterbolag i Spanien. Men något skavde så den unge mannen bröt mot traditionen och började efter några mellanled arbeta för FN i Indien. Redan tidigare hade han intresserat sig för buddhismen och nu växte intresset. I januari 1992 sökte han sig så till Wat Pah Nanachat, ett fattigt kloster i nordöstra Thailand. Där blev han munk med namnet Natthiko Bhikkhu (Natthiko betyder ”den som växer i visdom”).

Efter 17 år i klostret återvände han till Sverige där han spred sin visdom genom  meditationer, föreläsningar, retreats, poddar, texter och mängder av intervjuer. Han blev känd för en bred publik när han röstades fram till Lyssnarnas val och sommarpratade första gången 2012. Genom det han talade om – men också sitt sätt att tala – hjälpte han och inspirerade många människor till att närma sig och prata om livets stora och svåra frågor.

Björn Natthiko var både stor och liten samtidigt. Bortom scenljuset och den tunga mantel och det ansvar han bar som visdomspridare var han också en liten människa. En man som inte dolde sina rädslor, sina svårigheter eller sin sårbarhet. Han delade med sig av de egna erfarenheterna, av hur svårt det kan vara att välja sin egen väg. Att lämna en framgångsrik karriär och en utstakad väg med hög lön, resor och fina bostäder för ett liv i ovisshet och materiell fattigdom som buddhistmunk.

Han delade med sig av utmaningarna under tiden i klostret och berättade hur tufft det kan vara för en människa att sitta i tystnad med bara sig själv som sällskap och meditera. För hans del i tusentals timmar. Uppbrottet från Thailand var också en utmaning när han lämnade en trygg miljö omgiven av vänner för att efter alla år i exil återvända till  det moderna samhället i Sverige. Att som medelålders komma tillbaka och möta ovissheten i människobyn, den undrande arbetsförmedlaren, de nya förväntningarna från familj och vänner. Att börja om, helt enkelt. Igen. Att ställa sig framför en grupp nyfikna näringslivsprofiler och dela med sig av tankarna om existensen, varandet och bidra med andra perspektiv till det näringsliv han en gång själv hade lämnat. Att stå i ångest och osäkerhet. Att stå i smärta och litenhet.

Så hösten 2018 förändrades hans liv igen, men denna gång var det inte ett beslut som han själv fattade. Då fick han sitt tunga sjukdomsbesked; han hade en aggressiv form av den obotliga sjukdomen ALS som får musklerna att förtvina. Och även den resan valde han att dela med sig av.  Han fortsatta att tala till och med människor om livet, kärleken, mörkret och ljuset, bland annat i sitt andra Sommar som sändes i juni 2020.

Björn Natthiko Lindeblad var både stor och liten samtidigt. Han var vis, stöttande och inspirerande, men också en man av kött och blod.  En man som ena stunden kunde tala om den öppna handens väg och i andra stunden med skälvande röst prata om sin egen borttynande kropp. En man som ena stunden kunde skratta så han kiknade och ögonen blev små tunna springor i ansiktet och som i nästa stund talade om svåra ämnen som dödshjälp, självmord, ångest och depression. Det kräver både storhet och litenhet för att kunna navigera så. Det kräver sin man. Och Björn Natthiko Lindeblad var till syvende och sist en man. En make. En bror. En son. En vän. En kropp och en själ. Mod och rädsla. Samtidigt. Och det är så han kommer att bli ihågkommen. Som en påminnelse om att också vi är starka och svaga samtidigt. Både stora och små.