Bo Carpelan

Svalkan på berget
vattenströmmar, svarta skogar
i väster ett växande ljus
förebådande sömnen

Så skrev Bo Carpelan i »Gramina« som kom ut i höstas och blev hans sista diktsamling. Den korta dikten fångar mycket av det som var typiskt för Carpelan: en visuellt skarp och saklig bild som bredvid varandra ställer den värld vi ser och aningen om något annat, odefinierat. Tiden, den ohejdbara som ständigt förändrar allt var Carpelans stora tema och den får gestalt också här.

Med Bo Carpelan har en av de största gestalterna i den finländska och den svenskspråkiga litteraturen lämnat oss.

Carpelan förenade under sin långa bana ovanlig mångsidighet med förmåga att tala till olika slag av läsare. Från sin startpunkt i lyriken utvidgade han sitt fält så att det omfattade romaner, kortprosa, barnlitteratur, radio- och tv-dramatik. Dessutom gjorde han en viktig insats som litteraturkritiker i Hufvudstadsbladet och Nya Argus under 1950- och 60-talen, disputerade 1960 för doktorsgraden på en avhandling om Gunnar Björling och var verksam som översättare. Allt detta vid sidan av sitt arbete som bibliotekarie, senare biträdande chefbibliotekarie vid Helsingfors stadsbibliotek och många förtroendeuppdrag.

Till den poesiläsande publiken talade Carpelan från första början. Det bär recensionerna av de första diktsamlingarna – som Carpelan själv senare sade att han kunde läsa bara med en flaska whisky inom räckhåll – vittnesbörd om. 1977 fick han Nordiska rådets litteraturpris för diktsamlingen »I de mörka rummen, i de ljusa«.

På sin småningom vunna popularitet hos den breda publiken fick han bekräftelse bland annat genom de två Finlandiapris han tilldelades för romanerna »Urvind« (1993) och »Berg« (2005). Carpelan var en viktig gestalt också inom den finskspråkiga poesin som inspiratör och översättare. En levande bild av hans umgänge med kolleger som poeten Tuomas Anhava och förläggaren Matti Suurpää får man i den senares memoarer, där Carpelan bland annat fångas under en sen och glad kväll, dirigerande Sibelius med sin blockflöjt i högsta hugg.

Som motvikt till den introverta naturlyrikern fanns i Carpelan en öppen och humoristisk sällskapsmänniska som aldrig hade långt till spexet. Han blev en populär estradör som öppnade mångas ögon för poesin. Under sina sista år turnerade han i Finland och Sverige tillsammans med kollegan Lars Huldén och samlade med dikt- och musikprogrammet »Två gubbar från Pepparkakeland« en stor publik. Carpelan var även en engagerad familjefar vars samliv med hustrun och de två barnen skymtar i många av hans verk, som barnböckerna »Anders på ön« (1959) och »Anders i stan« (1962).

Sitt stora genombrott som poet fick Carpelan med »Den svala dagen« (1960). Där uttrycktes den svala existentiella hetta som blev hans signum i »Höstvandring«, en av hans allra kändaste dikter:

En man vandrar genom skogen
en dag med växlande ljus.
Möter få människor,
stannar, betraktar hösthimlen.
Han ämnar sig till kyrkogården
och ingen följer honom.

Den ensamhet som här uttrycks ger småningom vika för upplevelser av innerlig gemenskap, bland annat i de kärleksdikter Carpelan skrev. En av dem finns i »År som löv« (1989):

Nu vill jag gå in i ditt rum
och vila i dig
som hade dagarnas mening
varit denna
och ingen, ingen annan.

Sin förmåga att leva sig in i den ensamma, avvikande, ömtåliga individen förlorade Carpelan aldrig. Den kom till uttryck i barnböckerna »Bågen« (1968) och »Paradiset« (1973), som handlar om pojken Johans vänskap med den utvecklingsstörde Marvin. Och den bär hans kanske största prestation som prosaist, romanen »Axel« (1986), där han på ett nästan ofattbart sätt kryper under skinnet på sin egen farfars bror Axel Carpelan och skildrar dennes ensamma liv och vänskap med Jean Sibelius.

Michel Ekman, litteraturkritiker