Bo Grandien

Bo Grandien kunde uppfattas som annorlunda, en person från en annan värld och en annan tid. I själva verket var han alltid mer närvarande här och nu än de flesta av oss i det stora tidningshuset, dit han kom 1965 från det något mindre tidningshuset.

Det fanns något gåtfullt och motsägelsefullt i hans milda framtoning, en tydlig disciplin bakom den till synes spröda vimsigheten. Mycket bestämda åsikter och stundom en aning demoni. Jag blir förvånad, men ändå inte, att han nämnde Frans Kafka, Joseph Conrad, August Strindberg och Stig Dagerman som favoritförfattare.

Men framför allt: alltid denna nyfikenhet, detta intresse för människor och företeelser, gärna av udda slag, denna bildning och detta sätt att så väl förmedla sina kunskaper, både i tal och i skrift.

Bo Grandien debuterade skönlitterärt nitton år gammal och fortsatte med en novellsamling och två romaner. Prosan i »Hem till stallet« (1959) jämfördes av flera kritiker med Hjalmar Söderbergs. Författaren och akademiledamoten Per Wästberg, som lärde känna Bo Grandien i tonåren, anser att inte ens Tomas Tranströmer bland 1950-talets unga författare var en så tidigt utvecklad språkkonstnär. »Den unge Bo Grandien gav mig på en gång lusten att skriva och att leva.«

Men efter romanen »Att dö en smula« (1962) lämnade Grandien skönlitteraturen. Det berodde, enligt hans förläggare Per Gedin, på »en fullständigt mördande« recension i Aftonbladet, vilket möjligen berodde på att Grandien i en essä hade ironiserat över Aftonbladet-medarbetaren Karl Vennbergs diktsamling »Fiskefärd«.

Det var kanske en förlust för litteraturen men helt klart en vinst för kulturjournalistiken och konstvetenskapen. Bo Grandien utvecklade sin journalistik till mästerskap först på Marginalsidan i Svenska Dagbladet, där han under fem år nästan dagligen rapporterade om allt möjligt under en Stockholmsvinjett, udda iakttagelser, vardagliga och märkliga fenomen, absurda situationer. I den sista noteringen den 15 juni 1965 funderade han över sanning och fantasi:

»En marginalsida måste hålla sig till sanningen. Det är grundprincipen. – Men fantasin då, invänder någon: måste inte den till – annars blir det väl för tråkigt och prosaiskt? Jovisst. Men fantasi är inte förmågan att ›hitta på‹ utan att upptäcka, se, observera, iakttaga, ge akt på förkättrade verkligheter och aldrig förtröttas i denna ambition.«

Ett journalistiskt credo så gott som något. Bo Grandien levde upp till det som skribent i Dagens Nyheter från 1965 till 1989, och han förtröttades aldrig. Hans artiklar och reportage, oftast kulturhistoriska i vid mening, var alltid fulla av intressanta fakta men också av bisarra, stundom absurda och överraskande detaljer.

Han hade sina specialområden.

Ångbåtar. »Därför att en ångmaskins gång är så tyst, rytmisk och terapeutisk. Tillsammans med den vaggande rörelse havet erbjuder genom sina dyningar eller sin upprördhet söver ångmaskinen sina passagerare, slätar ut rynkorna från deras pannor och tycks nästan viska med Edith Södergrans röst: ›Var lugn, mitt barn, det finns ingenting…‹« (DN, 30 juli 1967).

Eldsvådor. »Hur man än försöker leva sig in i hur en eldsvåda gått till, kommer man aldrig verkligheten så nära som när lågorna sprakar i garderoben.« (Stockholm i lågor; 1968)

Tågresor. »Varför inte ta vara på mellanögonblicken och ägna dem åt läsning, meditation, skriverier – för att inte tala om intagandet av goda måltider, konversation med medpassagerare och betraktandet av molnens gång.«

Han skrev gärna om doktorsavhandlingar i många ämnen och reste helst till Finland och Danmark. När Bo Grandien var chef för allmänreportaget på DN sände han glatt ut sina reportrar till gudsförgätna platser som bara nämns i radions sjörapport, som Utsira och Jören.

Bo Grandien ägnade sin egen läsning »i mellanögonblicken« på pendeltåget mellan Uppsala och Stockholm åt konsthistoria och disputerade 1974 på en avhandling om den lundensiske 1800-talsarkitekten och prästen Carl Georg Brunius. Bo Grandien var professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet 1989-96 och spelade därefter en viktig roll i Stockholms skönhetsråd, bland mycket annat.