Bo Strömstedt

Expressen var Sveriges bästa tidning 1991. Men vem i publiken älskade egentligen chefredaktören Bo Strömstedt?

Få, om ens någon chefredaktör, har fått så många halleluja sjungna över sin karriär. Pingstpastor-sonen från finska Vasa blev hedersdoktor i Lund, gästprofessor i Göteborg. Ägarna på Bonniers älskade honom. »Bosse Bonnier« gav sitt liv åt Expressen, det han kallade sitt »Folkuniversitet«. Han är tvivelsutan en av de största publicisterna i svensk historia.

Men mitt i denna framgångssaga glömde han dock bort en sak eller två. Nämligen livet självt och sin familj.

Solen sken den den 10 september 1950. Bo Strömstedt skulle till kyrkan, pingstvän som han var. Han befann sig i korsningen av Grönegatan och Stålbrogatan i Lund. I samma gathörn påstås August Strindberg ha skrivit »Inferno«, något som möjligen kom att antyda varthän Bo Strömstedts liv var på väg.

Samtidigt fick Nils Ferlin »Samfundet De nios« stora pris. Jordskredet i Surte drog ner 35 bostadshus i leran. 300 personer blir hemlösa.

Klockan var halv elva på förmiddagen. Då stod hon plötsligen där. Margareta Henriksson. Också hon en pingstlilja på väg till Herrens hus.  Men hon mötte inte Herren denna dag. Hon mötte Bo. En långhårig kille med glasögon. Hon sa: Kan vi inte strunta i kyrkan i dag?

Bo Strömstedt gjorde tummen upp, de fick lift till ett äventyr i Kristanstad och sedermera ett 60-årigt liv tillsammans. De levde inte lyckligt i alla sina dagar. De var ytterst nära att möta döden tillsammans 1979.

Margareta Strömstedt blev en erkänd författarinna. I boken »Natten innan de hängde Ruth Ellis« beskriver hon sitt äktenskap.

»Han grät när han läste manuset första gången, men han uppmanade mig ändå att ge ut den«, säger Margareta. »Det var mycket modigt av honom.« Boken berättar om otrohet och äktenskapliga svek. Om svartsjukan.

Det var tyst runt middagsbordet i Högdalen. Pappa läste, mamma skrev och barnen dukade av.

Barnen: Lotten har själv skrivit om sitt knarkberoende, Niklas har berättat om sitt unga haschintresse. Det var två oroliga föräldrar som satte kurs mot Nordkap 1979.

På midsommarafton hyrde de en bil. Där, vid Ishavet, hände det som både Bo och Margareta beskrivit som en vändpunkt. Bakhjulen släppte och hyrbilen tog sin egen väg i den steniga terrängen. Fordonet voltade nerför en brant. Efter flera varv i luften fastnade till slut paret Strömstedts hyrbil mot en stor sten.

Omtumlade tittade de på varandra. Deras blickar möttes på ett sätt de inte gjort på många år.

»Vi upptäckte varandra med förvåning i det ögonblicket«, har Bo berättat.

Han var en kulturens Micael Bindefeld. Ingen kunde knyta så många tongivande personer till sig. Det var Vilhelm Moberg, Lars Forssell, Lasse Widding, PO Enquist, Anders Ehnmark och många fler. Han intervjuar Grace Kelly och han dansar en sommar med Anita Ekberg.

Sverige trodde att Evert Taube var död. Han hade varit försvunnen i flera dagar.  Bo Strömstedt satte papper i maskin, rättade till glasögonen och började skriva sin nekrolog. Då ringde telefonen:. »Har du kammat mustaschen, Strömstedt?«

Det var Evert Taube i luren, troligen från Gyldene Freden tillsammans med bottenskvätten från en snaps eller fem.

Den 8 mars 1976 ringer det återigen hemma hos Strömstedts.

»Det här är fru Lindgren. Astrid Lindgren. Jag har skrivit en saga om marginalskatten. Skulle redaktörn vara intresserad av att publicera den?«

Två dagar senare publicerades Pomperipossa i Monismanien i Expressen. Häxan Pomperipossa inspirerades av Falstaff Fakirs »Sagan om Pomperipossa med den långa näsan« , skriven 1895.

Lindgren skrev texten sedan hon blivit klar över att hon betalade 102 procent i skatt. Publiceringen blev en starkt bidragande orsak till att socialdemokraterna förlorade makten vid riksdagsvalet 1976, för första gången på 40 år. Gunnar var Strängare än någonsin under sin tid som finansminister. Men han var chanslös. Lindgren och Strömstedt hade satt troll i den socialdemokratiska skattepolitiken.

»Kontroversen är kvällstidningens livsluft. Kontroversen var också min livsluft: meningsfulla bråk livade dagen och sinnet«, sammanfattade Bo Strömstedt. I den så kallade »Spelskandalen« 1990, vann han högsta vinsten mot JK med frikännande på 176 åtalspunkter. Den kanske allra viktigaste sammanfattningen av sitt liv, alla publicistiska mästerstycken till trots, står Bo Strömstedt själv för:

»Det är ett mirakel att Margareta och barnen inte övergivit mig.«