Bo Winberg
»Winberg är världens snabbaste gitarrist, därför är han bäst«, sa alltid grannpojken hemma, som avfärdade allt vad Beatles och Stones hette när det begav sig. En typisk Spotnicksfantast som förblev bandet trogen; började på fabrik när han var fjorton, tyckte långt hår var fjantigt och var alltid den som först intog dansgolvet på folkparken när bandet för kvällen försökte sig på »Last date«, Spotnicks-tryckaren som var obligatorisk i 60-talets dansbandsrepertoar.
Många band tog sig an »Last date« men ingen förmådde hantera låten som Bo Winberg, ingen fick till det där ekot och luftiga svajet som denne oefterhärmlige gitarrtekniker.
Han var lite av en svensk Les Paul, amerikanen som – missnöjd med de halvakustiska modellerna – konstruerat en solid gitarr utan klanglåda genom att helt enkelt fästa en gitarrhals på fyrtumsplank. Bo Winberg sa att det var Les Paul som fått honom att börja spela gitarr. Visserligen fanns det ett piano i hemmet, men det instrumentet hade ingen större lockelse på den som hade förförts av rock ’n roll. Det var en tid när det, enligt Winberg, »kändes meningslöst att harva på med Czernys etyder«.
Lika lite lockade studierna vid Göteborgs tekniska institut. Efter bara fjorton dagar hoppade han av och grusade därmed föräldrarnas förhoppningar om att han skulle läsa till ingenjör. I stället började 15-åringen som springpojke på Förenade radio. Där fick han chansen att sätta skruvmejsel och lödkolv i radioapparaten och upptäcka en värld av tekniska möjligheter.
Intresset för teknik och musik gick hand i hand. Les Pauls säregna elgitarr gav honom drivkraften. Hur kunde den låta så annorlunda? För att hitta sitt eget ljudideal byggde han sig ett eko och även egna rörförstärkare av det kraftigare snittet. »Det var drag i dem, vi spelade på många rockgalor då och vi lät alltid mest, de andras grejer bara fes det litet om«, berättade han för gitarrtidningen Fuzz.
Bandet han ingick i bestod, förutom Winberg själv, av målaren Bo Starander, bilplåtslagaren Björn Thelin och svarvaren Ove Johansson. Självlärda ynglingar som finslipade sina färdigheter i en plastfabrik i Almedal efter att personalen hade stämplat ut för dagen.
Från början hette de Frazers – som de trodde betydde »fräsarna« – och bildades i skarven mellan 50- och 60-talet. Åren mellan att Elvis ryckt in i lumpen och Beatles ankomst var instrumentalpopens tid. Duane Eddys gungande, distinkta gitarr bildade skola för en genre där framför allt amerikanska Ventures och engelska Shadows nådde masspubilken. Men även Spotnicks, med 14 miljoner sålda skivor i framför allt Japan och Tyskland, kom att räknas som ett av instrumentalpopens största namn.
Därför delade Jimi Hendrix gärna scenen med Bo Winberg på Cue Club i Göteborg. Därför hängde Shadows med hem till Winbergs hus på Koppslagare-
gatan för ett nattligt jam som fick grannarna att tillkalla polis.
Att Frazers blev Spotnicks rådde de själva inte över. Lagom till skivdebuten 1961 fick de Stikkan Anderson som manager och skivbolaget gav dem ett nytt namn. Den sovjetiska sputniken hade några år tidigare slungat världen in i en fantasieggande era där rymdreferenser låg i tiden. Bandet utrustades också med glansiga rymddräkter och antennförsedda plastkupor som huvudbonad, rekvisita som hade använts i ett misslyckat nummer i en av Povel Ramels Knäppupprevyer; publiken kunde inte höra vad Brita Borg eller någon annan av skådespelarna hade sagt innanför plasten. Men för instrumentalbandet Spotnicks passade utstyrseln.
Bo Winberg var the Spotnicks. Inte bara för att hans finlemmade gitarrsound gav bandet dess profil, utan var också den ende som hängde med från starten 1959 till den allra sista spelningen i fjol på Musikens hus i Göteborg. Där framförde han bandets stora hit »Amapola«, elegant och flyhänt som i fornstora dagar. Därmed satte han punkt på just det sätt som den trofasta Spotnickspubliken vill minnas Bo Winberg, den självlärde radioteknikern som blev den självlärde gitarrvirtuosen.
Harald Gatu
Reporter på Dagens Arbete