Bodil Granberg

Det hände sig att Bodil Granberg fick släcka en brinnande kattsvans med ett resolut nyp mellan tumme och pekfinger.

Med sina hårt snodda flätor, de gigantiska glasögonen som hängt med så länge att de blivit på modet igen, de stormönstrade skjortorna och den säregna humorn var hon ett färgstarkt inslag i Sommarsverige. Under de närmare fyrtio år som hon kuskade landet runt med Bodils minicirkus hann en kvarts miljon besökare bevittna en uppvisning som var lika unik som hon själv.

Hänförda barn har sett bondkatten Mikael hoppa genom brinnande ringar, gåsen Gudrun räkna multiplikationstabellen, papegojan Primavera gå på lina, minigrisen Rosa trotsa grisfysikens lagar som prima ballerina i »Svinsjön«, kultingarna Rut och Maja framföra sitt modernistiska stycke grismusik på keyboard, bullterriern Kricka balansera ett brinnande ljus, och foxterriern Jessie hoppa hopprep.

Ingen föreställning var den andra lik. Hade den matematikbegåvade gåsen en dålig dag och hellre ville jaga minigrisen, så fick det bli så.

Bodil Granberg var cirkusdirektör, konstnär, författare, djuruppfödare och original.

Hon började föda upp och dressera djur på 60-talet, när hon var i de tidiga tonåren. Alla två- och fyrbenta varelser som behövde hjälp och vård var välkomna. På 1970-talet, i Bispberg i Dalarna, startade Bodil Granberg sin minicirkus. Målning och teckning var en annan passion hon ägnade sig åt. Motiven var förstås hennes djur, och hon illustrerade bland annat berättelserna till sin bok »Mina djur och jag«. Hon födde upp bullterrier och släthårig foxterrier under flera årtionden.

Bodil Granberg var också ett levande uppslagsverk, och kunde beställa hem tjocka böcker från USA för att plöja allt som fanns att läsa om giftgrodans liv och leverne. Extremt djurintresserad, vissa skulle säga insnöad. Bland annat av genetiklära, som hon kunde på sina tio fingrar. Engelskspråkiga science fiction-romaner var en annan passion.

Varje dag efter frukost, på gården i Hållnäs utanför Tierp, tränade hon sina djur. Inte alla, för hon hade ett 150-tal när hon dog. Men cirkusdjuren – av alla slag och arter – ägnade hon timmar åt att locka fram cirkuskonster ur. Och ofta var det något av djuren som var på rymmen.

Bodil Granberg hade sina knep. Som den gången en av hennes papegojor flugit iväg och parkerat sig i en trädtopp. Bodil tog fram en stege och fyllde en kopp med kaffe, klättrade upp i trädet och lockade ner den koffeinälskande fågeln.

Hon var under många år den mest efterfrågade artisten i de svenska folkparkerna, berättar Gunno Sandahl, kulturchef på Folkets Hus och Parker. Bodils minicirkus har varit ett stående sommarinslag i Forshaga Folkets park sedan slutet av 1980-talet. Birgitta Kihlgren, som driver parken tillsammans med sin make, minns hur Bodil Granberg en särdeles varm sommardag stegade in på serveringen, drog i gång kallvattenkranen och stack hela skallen under den svalkande strålen för att sedan ruska av sig så det stänkte. Alla tittade förstås förundrat på den medelålders kvinnan.

Och när en av hennes bullterrier upptäcktes med ena hörnet på en 50-lapp utstickandes ur munnen konstaterade hon uppgivet: »Inte nog med att han äter upp all inredning, nu har han ätit upp hela gaget också.«

I berättelsen om den känsliga konstnärssjälen ingår det alltid en mörkare sida. Bodil Granberg var inget undantag. När hennes gård, ett gammalt skolhus, brann ner till grunden 1993 så blev det ett hårt slag.

Ett tjugotal av hennes älskade djur brann inne och själv fick hon bo i en husvagn på tomten. Åren som följde och fram till hennes död fick hon också kritik från djurskyddsinspektörer för brister i djurhållningen. Representanter från Djurens Rätt samlades i protestaktioner när hon kom till en ort för att uppträda.

Det är ingen hemlighet att hon tog mycket illa vid sig av anklagelserna om att hon skulle ha misskött sina djur och hon kände sig förföljd av myndigheter och aktivister. Vid ett tillfälle förklarade hon bristerna med att hon varit deprimerad och därför inte orkat ta tag i pappersarbetet för att kunna erkännas som djurtransportör.

Men om branden och anmälningarna talade hon sällan. Konstaterade bara med en enkel axelryckning:

»Livet går vidare.«