Bodil Malmsten

Det är en målmedveten, drygt 50-årig, kvinna som sätter sig i förarsätet.

Bredvid: en ung, snygg uppkörningsinspektör från Trafiksäkerhetsverket.

–  Jag känner igen dig, säger han.

Kvinnan vänder fram sin röda lugg och ser honom djupt i ögonen.

– Ingen känner mig, säger hon och startar bilen.

Det är mars 1996 och fortfarande återstår det någon månad innan kastanjerna blommar i Frankrike. Leif »Loket« Olsson ångar på med sitt Bingolotto och Göran Persson väljs till Ingvar Carlssons efterträdare.

Det är här och nu som Bodil Malmsten fattar sitt beslut.

Men vi börjar där det började, Näs församling i Jämtland. Ett år återstod av andra världskriget när Bodil föddes. Hon och hennes syster Åsa hörde från flickrummet hur det knakade i familjebygget i Ol-Ersgården i byn Bjärme. Bodils föräldrar skilde sig, mamma Inez tvingades söka anställning och blev hushållerska i Hälsingland. Bodil skickades till mormor och morfar. Efter ett halvår beslutades att Bodil skulle resa till Stockholm.

Hon hamnade i fosterhem i Vällingby, då ett av Stockholms hetaste bostadsområden. Vällingen serverades av bekanta till Malmstens, tidigare sommargäster i Jämtland.

Den drygt 50-åriga Bodil Malmsten klarar alltså körkortsprovet och uppkörningen. Hon ringer en mäklare. Hon säljer och skänker bort nästan allt i lägenheten i Stureby, sparar bara några småsaker – och böckerna förstås. Hon sparar också det enda hon har kvar efter sin farfar, möbelarkitekten Carl Malmsten: en golvlampa.

Hon köper en Rover, lägger i ettan, ger sig ut på E4:an och tänker högt i sin succéroman »Priset på vatten i Finistère«:

– Jag lämnade landet där jag levt i femtiofem år, det var dags. Berusad av frihet körde jag...

»Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån«, hennes Augustnominerade debutroman från 1994, säljer fortfarande storartat därhemma. Bodil Malmsten susar genom Europa – hon vet inte riktigt vart – bara det blir nära till Atlanten och en egen trädgård. Hon hittar till sist sin plats i Finistère i Bretagne, en fransk håla att krypa in i.

Hemma i Sverige skakade kultureliten på huvudet, vad ska Bodil till Frankrike att göra? Festa upp sina honorar? Njuta livets glada dagar? Hon hade svar på tal, som alltid. Om sitt uppbrott skriver hon i »Priset på vatten i Finistère« från 1991:

– De flesta som läst den tror att det bara handlar om en frihetstant, någon som trycker gasen i botten och sticker. Men boken handlar ju om skrivandet, om tvånget utifrån att skriva.

Bodil Malmsten har blivit rikligen belönad för sitt konstnärskap. Bland många utmärkelser och betygelser: Ivar-Lo-stipendiet, Ferlinpriset, Karl Vennbergs pris, Samfundet De Nios särskilda pris, Aniarapriset, hedersdoktorat på Mittuniversitetet och fin medalj (Litteris et Artibus) ur Carl XVI Gustafs hand.

Den ofta arga och upproriska Bodil Malmsten, hon var i högsta grad präglad av jakten på solidaritet och rättvisa för samhällets sämre lottade, har dock fler majestätiska kopplingar. Hennes farfars farfar var livmedikus och räddade livet på Karl XV. Sånt här höll dock Bodil Malmsten för sig själv. I stället skrev hon apropå svenska direktörers bonusparty:

– Ju äldre jag blir desto argare, jag går omkring med en molande gammaldags vrede över det ökande avståndet mellan över och under.

Hon rasade mot nedläggningen av Posten. Hon rasade mot neddragningarna inom sjukvården. Hon rasade mot orättvisor i vilka skepnader de än visade sig. Bodil Malmsten var en kvinna med integritet.

– Ingen känner mig, säger hon till sig själv när hon generöst ställer upp i olika radio- och tv-program. Hon skydde inte offentligheten, så länge hon hade full kontroll och oinskränkt självrespekt.

– Fråga mig ingenting, jag berättar det jag vill berätta när jag kan berätta det. Alla dör ändå på slutet.