Börsgeni och trollkarl

Han valde sällan den enklaste vägen genom livet. Det blev många tvära kast för László Szombatfalvy under de nästan 95 åren.

Han växte upp i Budapest som sladdbarn i en borgerlig familj. Mamman var hemmafru och pappan läroverkslärare och sedermera departementsråd vid utbildningsdepartementet. Det var knappast överraskande att László så småningom påbörjade juridikstudier med målet att bli domare.

Här kommer det första kastet. När universitetet satte upp anslag om att juridikstudenterna var tvungna att också examineras i marxism och leninism, vände han på klacken. Att bli domare i ett politiskt styrt rättsväsende lockade inte. I stället sökte han till den statliga artistakademin och kunde efter några år utexamineras som professionell trollkarl. Det enda fria yrket i dåtidens Ungern.

Nästa vägskäl kom i samband med Ungernrevolten 1956. László flydde hemlandet och flög till Stockholm.  Han försörjde sig inledningsvis som trollkarl och diversearbetare innan han studerade redovisning på Pålmans handelsinstitut.

Viktigare än anställningen inom redovisning på ett av de stora oljebolagen var att ekonomistudierna födde ett intresse för börs och aktier. Med en egen insats på 3 000 kronor och lika mycket i lånade pengar, inleddes på sextiotalet en investerarkarriär av sällan skådat mått. Som aktieplacerare var László självlärd och före sin tid. Tesen var att ett bolags "rätta värde" är en funktion av förmågan att lämna utdelning till ägarna. Med papper och penna som främsta hjälpmedel gjorde han prognoser för nära nog alla (dåtidens) bolag på Stockholmsbörsen. Sedan köpte han aktier i de bolag som var lägst värderade i förhållande till sitt eget riktvärde.

På sjuttiotalet introducerade han sin modell både för tidningen Affärsvärlden och fondkommissionären Alfred Berg. När förvaltaren Magnus Angenfelt 2013 rankade världens 99 mest framgångsrika investerare landade László Szombatfalvy på plats tre. Men trots framgångarna behöll László den tillbakadragna, ödmjuka, närmast försynta, personligheten.

År 1987 var det dags för nästa vägval. Lászlós förmögenhet uppgick nu till 250 miljoner kronor, vid tiden en av de största i landet. "Mer än så behöver man inte för att trygga familjens ekonomiska framtid", ansåg han och sålde hela börsportföljen. Dessutom tyckte han att börsen var högt värderad. Och visst: några veckor senare – i oktober det året – kraschade New Yorkbörsen, med följdskalv över hela världen.

László börjande nu studera de stora globala risker som hotar mänskligheten. Efter nästan två decennier drog han 2009 sina slutsatser i boken Vår tids största utmaningar. Där pekade han inte bara på hotet från den globala uppvärmningen, utan också miljöförstöring, politiskt våld, massförstörelsevapen och en snabb befolkningsökning.

Tre år senare beslöt László att starta en stiftelse – Global Challenges Foundation (GCF). Bildandet föregicks av en diskussion mellan makarna Szombatfalvy. László ville skjuta till större delen av familjeförmögenheten, på drygt 1 miljard kronor. (Detta tack vare två mycket lyckade innehav efter 1987, först i Handelsbankens så kallade Indexaktie, sedan i fastighetsbolaget Castellum.) Men hans hustru sa nej. Resultatet blev att László gav stiftelsen en grundplåt på 500 miljoner.

GCF har sedan, med hjälp av forskare och samarbetsorganisationer runt om världen, kartlagt de största riskerna, vilket dokumenteras i en årsbok. På senare år har fokus alltmer förskjutits mot att ta fram lösningar för hur riskerna ska kunna reduceras – och helst elimineras.

László var aktiv i detta arbete fram till sin död. Med sin kompromisslösa logik vägrade han acceptera att vissa saker "för närvarande inte är politiskt möjliga". En ledande tanke var att världens ledare måste delegera ansvaret för krishanteringen till en grupp som kan bortse från (kortsiktiga) nationella hänsyn. En annan övertygelse var att världen på sikt måste avrusta till förmån för en beredskapsstyrka under FN:s ledning.

"De som inte tycker att mina lösningar fungerar, får väl komma med egna alternativ."

En logisk optimist och humanist har gått ur tiden.