Bosse Lindquist om Jan Myrdal: Han slängde ut mig efter åtta minuter

Sista gången jag träffade Jan Myrdal slängde han ut mig efter exakt åtta minuter. Jag hade hunnit ta av mig kläderna och kopplat upp min bandspelare. Vi stod i ett av hans bokhyllebelamrade rum och solen lyste in. På hans instruktioner hade jag läst allt som han hade skrivit om Kambodja och de röda khmererna – kommunistiska revolutionärer som bedrev ett skräckvälde under knappt fyra år på 1970-talet.

Myrdal var en av de ytterst få västerlänningar som någonsin släpptes in i landet och hade sjungit de röda khmerernas lov i artiklar, tv-program, böcker och tal. Han insinuerade att de många flyktingar som lyckats fly ut ur landet ljög när de vittnade om att landet gjorts om till ett jättelikt fångläger. Han förnekade den kambodjanska förintelsen, som beräknas ha kostat minst en halv miljon människor livet.

Vårt avtal var att jag nu efter att ha läst allt han skrivit i ämnet, skulle få ställa frågor. Men jag hann bara börja fråga om hur hans belägg såg ut för hans påståenden om den goda röda khmerregimen, för att det skulle blixtra i hans ögon.

– Påstår du att jag ljuger? Ut! skrek han.

Från 1950-talet fram till sin död, författade Jan Myrdal närmare 100 romaner, reportageböcker, analyser och självbiografier. Han har periodvis haft stående kolumner i Aftonbladet, gjort tv-program och hållit oräkneliga politiska tal. Jan Myrdal var helt enkelt en gigant inte bara inom den svenska vänstern, utan i hela den svenska kultur- och samhällsdebatten.

Det började med hans rapportböcker på 1960-talet från Indien, Afghanistan och Kina, vars känsla av dokumentär skärpa och objektivitet, i kombination med patos och politisk övertygelse, var något alldeles nytt och gav enormt avtryck internationellt. Myrdals Rapport från kinesisk by var en av de första västerländska skildringarna inifrån Kinas landsbygd efter kommunisternas maktövertagande. Myrdal beskrev enskilda bönders personliga och mycket positiva bild av kampanjen »Det stora språnget«. Hans bok fick många att se Maos Kina som ett hopp för världen. Liknande effekt fick Myrdals texter till stöd för Nordvietnam i kriget mot USA. Likaså hans »rapportböcker« från kommunistiska diktaturer som Albanien och Kambodja.

Jan Myrdal var inte mindre inflytelserik med sina självbiografiska verk. Med litterär talang analyserade han sig själv och sina nära och kära, och beskrev dem med vad som tycktes vara fotografisk skärpa. Många såg – och ser – ett kompromisslöst självreflekterande. Eftersom hans föräldrar var ännu större giganter än han själv inom mer etablerade progressiva kretsar, både i Sverige och internationellt, blev böckerna sprängstoff. Föräldrarna Gunnar och Alva Myrdal hade varit de två kanske viktigaste ideologerna bakom det socialdemokratiska folkhemsbygget. Gunnar Myrdal hade också skakat den amerikanska nationen med sin banbrytande skildring av landets sekelgamla förtryck av svarta. Mamma Alva Myrdal införde dagis i Sverige så att kvinnor kunde arbeta och kämpade för nedrustning i FN, för vilket hon hyllades med Nobels fredspris.

Med så kallade »jag-böcker« svärtade Jan ner föräldrarna – framställde dem som känslolösa, egoistiska och förtryckande. Det var inte tack vare, utan trots dem, som han blivit den han var.

Sakta men säkert började fler och fler påståenden faktakollas och ifrågasättas. Sinologer visade att hans claim-to-fame kinesiska rapportbok vänt bort blicken från övergrepp, tortyr och områdets lokala arbetsläger. Dessutom hade Myrdal själv inte förstått vad hans intervjuperson sa utan litat på statliga tolkar. Myrdal beskrev själv hur han blandat dikt och verklighet efter eget huvud:

»Jag höjde färgen och lade in dagrar där det behövdes. Med partitagande.« (DN 27/10 1987).

»När Fu Hai-tsai talade, då talade också hundratals generationer trälar, torpare och bönder.« (BLM nr 9, 1966).

Det var en partiskhet som fortsatte över åren. När studenter mejades ner efter protesterna på Himmelska fridens torg försvarade Myrdal den kinesiska regimens order om eld. När han fick besöka Pol Pot under mördandets mest intensiva år, tog han inte chansen att väcka världens opinion mot massmorden. I stället målade han upp bilden av en utopi – en hård men jämlik och rättvis kommunistisk idealstat.

Redan som tonåring beslutade sig Jan Myrdal för att han skulle bli författare och att hans verk skulle revolutionära den i hans ögon dästa, livsfattiga, småborgerliga litteraturen. Konsten var lika viktig som den politiska världsrevolutionen. Kanske finns ett svar här till varför han avbröt vårt samtal: sanna konstnärer behöver aldrig redovisa belägg.

Bosse Lindquist

Dokumentärfilmare och författare