Brita Borg

Det finns ett underbart filmklipp när Brita Borg står på scen 1941, i en amatörtävling med Alice Babs och Sven Jerring i publiken. Brita sjunger en av Alices hits, »Den killen är crazy«, och Alice ser glatt förtjust ut. Inte för att Brita vinner, hon fick vänta till 1943, men hennes fram­trädande är självklart och trendbrytande. Norm var då som nu högt och starkt; Brita var alt och rösten lockande och spännande.

Hon kom med i »Vårat gäng«, från början en radioserie som senare blev ett turnerande revysällskap, den tidens populäraste ungdomsföreteelse med ­rekordpublik på platser landet runt. Britas säkra sång och starka framtoning på scen kontrasterade mot att hon i själva verket var mycket blyg, tillbakadragen och längtade hem till mamma under turnéerna.

Povel Ramel hörde henne tidigt och ringde upp. Den kaxiga söderbönan visade sig vara ganska avig och misstänksam. Povel ville att hon skulle komma och lyssna på några låtar han hade skrivit, fast då ville Brita ha med sig systern som förkläde. På det tidiga fyrtiotalet gick det inte an att gå hem till unga herrar utan eskort. Hon var inte heller särskilt imponerad av låtmaterialet, utom »Johanssons boogie woogie-vals«, den ville hon ha, men det fick hon ju inte.

Det blev mycket samarbete med Povel framöver, bland annat i radioprogrammet »Fyra kring en flygel«. Povel har berättat hur han stod och finputsade på en text under pågående inspelning »för att i sista sekunden lämna över den till en minst sagt nyfiken Brita Borg«.

Brita var även med i originaluppsättningen av Flickery Flies från 1946, Sveriges då mest skönsjungande kvartett under ledning av kapellmästaren Allan Johansson, som var gift med Brita under en period. Flickery Flies medverkade i de flesta av de tidiga Knäppupprevyerna.
Redan i den första, »Akta huvet« från 1952, hade Povel fått ihop det gäng som skulle dominera svensk underhållning i många år framöver. Till Britas starka »kvinna« kom Gunwer Bergkvists pigga och glada »flicka« som komplement, Povel visste precis hur han skulle skriva material som passade till dem bägge.

Inför premiären på »Tillstymmelser« 1956 saknade Povel material och lyckades på en natt få ihop en låt till Brita som hon egentligen inte ville sjunga, »den kan jag inte göra, den är alldeles för bra«. »Fat Mammy Brown« blev en långlivad klassiker och ingen annan hade kunnat göra den med den totala utlevelse och med samma glöd som hos de svarta förebilder som parodierades och samtidigt hyllades.

Även Hasse och Tage använde sig tidigt av Brita, i låtar som »Du är min tekopp« och den sorgliga duetten med Hasse, »Märta Melin och Ture Tyrén«.

Hon sjöng duett med en åldrad Evert Taube, och hos Karl-Gerhard, bland annat en fantastisk tolkning av »Utsikt från en bro«. Men ofta hamnade hon i ett slags otydligt schlagerlandskap, det var bråttom med skivutgåvorna och allt höll inte de mått som var Brita värdigt.

Likväl sjöng hon även de mest slitna schlagerklyschor med bravur, men föredrog att sjunga duett i »En schlager i Sverige«, Povels dråp och nådastöt på hela genren. Som dock överlevde.

Sin sista och kanske största hit fick hon med Björn, Benny och Stickan Anderssons »Ljuva sextiotal« som hamnade på Svensktoppen.

På sjuttiotalet flyttade hon till viss förvåning med sin polis Stig Salomonsson till Arvidsjaur. Hon arbetade en hel del med Riksteatern i olika uppsättningar, bland annat »Annie Get Your Gun« och »Spelman på taket«, men förutom några gästspel med Povel och andra enstaka uppträdanden gjorde hon aldrig någon riktig comeback.

Hon bodde de sista åren på Öland tillsammans med sin Stig. Med ålderns rätt satt hon ner och sjöng på scen, men även då dundrade det rätt bra i golvet. Hon tillhörde de allra största av sin sort, skicklig, melodisäker och lätt att locka i skratt.

Som liten hade jag två kvinnliga ledstjärnor, den lilla söta Gunwer Bergkvist, och Brita Borg som var mer vuxen, farlig, syndfull (vad det nu var), utmanande och hade en röst som ställde alla skåp på deras rätta plats.

Jag var kär i Gunwer Bergkvist, men jag älskade Brita Borg.