Britt Mogård

Som mycket ung kommunpolitiker skickades jag till Kommunförbundets skola i Sigtuna. Jag och delar av kommunledningen skulle gå på kurs om den statliga skolutredningen SIA, uttytt »skolans inre arbete«. Det var nog det flummigaste jag har varit med om i kursväg. Vi skulle lägga upp programmet själva. Det slutade med att vi spelade bordtennis på dagarna och drack öl och whisky på kvällarna.

Det var 1977. SIA-skolan var sinnebild av tidsandan. Det var kollektivism, samverkan, eleverna skulle få välja själva vad de ville göra. Så här efteråt kan det tyckas märkligt att projektet fullföljdes efter den borgerliga valsegern 1976. SIA-skolan var väldigt långt ifrån det utbildningsminister Jan Björklund predikar i dag.

Den tidens Björklund var Britt Mogård, tydlig moderat utbildningspolitiker som var den enda som under oppositionstiden hade kunnat utmana skolans järntriangel av byråkrater i Skolöverstyrelsen, lärarfack, samt utbildningspolitiker i socialdemokraterna, folkpartiet och centerpartiet.

Britt Mogård stod för betyg, att skolan ska fostra och ordning och reda. Där lät hon som Jan Björklund gör i dag. När hon sa att »bus är bus« och att det var polisens uppgift att lösa blev det ett herrans liv. I dag är polisanmälan vid ordningsproblem i skolan legio.

Men även hon hade blivit frälst i SIA-skolan efter att ha suttit med i den parlamentariska utredningen. Hon fick hållas, trots att det skapade  stora spänningar internt i partiet. Inte minst partiordförande Gösta Bohman var minst sagt skeptisk. Det blev heller ingen större skillnad på skolan när Britt Mogård i två omgångar mellan 1976 och 1981 fick chansen som skolminister. Det konstaterade hon själv med beklagande efteråt. Järntriangeln var henne övermäktig.

Britt Mogårds stora insats i politiken blev i stället hennes arbete för att lyfta fram moderata kvinnor. Där var hon en verklig pionjär.

Redan när hon kom in i riksdagen 1968 – 46 år gammal på en ungdomslista – var hon annorlunda. Frånskild mor, lärare utan slutförd akademisk examen. En helt annorlunda bakgrund än de få moderata kvinnor som tog sig in i riksdagshuset. Hon tyckte det moderata kvinnoförbundet, som mest ägnade sig åt praktiska saker som kaffekokning i val-rörelserna, borde läggas ner. Därför var det ganska förvånande när hon 1972 vann en sluten omröstning och tog över förbundet. Men då för att göra om det. Moderatkvinnorna började driva kampanjer och framför allt utbilda sina egna.

Britt Mogård startade Aktion MKF. Varje distrikt skulle i hemlighet utse en kvinna som fick kvalificerad utbildning i bland annat ledarskap och medieträning. Syftet var att få in kvinnan i riksdagen, vilket lyckades i stor utsträckning. Utbildningen finns kvar än i dag, om än i lite andra former.

Britt Mogård var också den enda moderat som någorlunda kunde matcha Gösta Bohman i offentlighetens ljus. Båda var snabba i repliken och utrustade med hett temperament. Mogård hade möjligen mer humor än Bohman. Han var dessutom manschauvinist. Många var de kvinnliga riksdagsreportrar som kunde vittna om de dumheter och förklenande omdömen de tilldelats av den moderate partiledaren. På den tiden rapporterades inte sådant offentligt. Mogård, som munhöggs med Bohman även i offentligheten, såg en möjlighet att utnyttja. Hon kallade till presskonferens i Göteborg under rubriken: »Har Gösta Bohman en reaktionär kvinnosyn?«

Lokalen var knökfull med journalister som vädrade en rejäl konflikt när Mogård inledde med att kort svara »nej« på sin fråga. Redaktörerna förstod att de blivit ditlurade och skrattade, men några rapporterade ändå om kvinnoförbundets planer för valrörelsen. Ett annat minnesvärt exempel på fräckheten är flygbladet med rubriken »Är detta ett högerspöke?« och en bild på Mogård. Fart, fläkt och humor alltså, men också mörker och ensamhet. Britt Mogård var i grund och botten ganska skör och drabbades av depressioner när motgångarna kom.

Men hon är fortfarande ihågkommen bland moderatkvinnorna. I september skulle hon bli informerad om den vänbok som kommer ut lagom till hennes 90-årsdag i september.