Bure Holmbäck

Bure Holmbäck visste sannolikt mer om Hjalmar Söderberg än någon annan. Han skrev inte bara sin doktorsavhandling (1969) och en stor biografi (1988) om denne nu så allmänt älskade författare. Han gav också ut ett antal böcker och skrev otaliga essäer och uppsatser om denne sin hjälte.

Han höll ofta föredrag om Söderberg, han ledde vandringar i Söderbergs fotspår i Stockholm, han gjorde en tv-dokumentär och en stor utställning på Kungliga Biblioteket om författaren.

Bure Holmbäck grundade givetvis det livaktiga Söderbergsällskapet 1985 och var dess förste ordförande. Ja, han kände en själarnas gemenskap med Hjalmar Söderberg och kom att betrakta honom som en mycket god vän snarare än en författare att forska om.

Ändå dröjde det innan norrlänningen Holmbäck – född i Ångermanland, uppvuxen i Luleå – nådde ända fram till Hjalmar Söderberg. Till skillnad från de flesta nutida Söderbergbeundrare blev han fascinerad av författaren först i mogen ålder. Efter studenten utbildade sig Bure Holmbäck till reservofficer i kavalleriet. Därefter tänkte han först bli civiljägmästare som sin far men började sedan studera litteraturhistoria i Uppsala.

Han valde Selma Lagerlöf som ämne för sin licentiatavhandling, men när det visade sig att ämnet redan var upptaget tvingades han välja ett annat. Hjalmar Söderberg var bara nummer fyra på listan – intresset för honom bland litteraturvetare var vid denna tid inte särskilt stort.

– Men när jag började läsa Söderberg på allvar fann jag mannen och verket. Min känsla då var ungefär som Karl Oskars i Vilhelm Mobergs utvandrarroman då han sätter pinnen i myllan i Minnesota och finner fantastiska möjligheter att odla sin mark, förklarade Bure Holmbäck långt senare, när han gav ut sitt storverk »Hjalmar Söderberg. Ett författarliv«.

Med sin doktorsavhandling, biografin och alla sina övriga skrifter om Hjalmar Söderberg hjälpte Holmbäck till att nyansera bilden av författaren. Enligt den länge rådande uppfattningen var Hjalmar Söderberg främst en flanör, en passiv, sval, ganska loj författare som ironiskt om än ytterst välformulerat skildrade livet och världen. Holmbäck betonade alltid att Söderberg också hade ett djupt engagemang och en polemisk beredskap, inte minst i religiösa och politiska frågor.

I efterskriften till sin biografi om Söderberg avslöjar Holmbäck att han övervägde att kalla boken en vänbok. »Det kunde kanske göra en och annan läsare mer försonlig med den entusiasm för Hjalmar Söderberg som jag tycker att jag visar på åtskilliga ställen«, som han själv uttryckte saken på sitt lite torrmuntra sätt.

Vad var det då hos Söderberg som väckte hans djupa entusiasm? Bures svar kan nära nog läsas som en beskrivning av honom själv:

– Ärligheten, försyntheten, lustigheten, blandningen av vemod och allvar, av kvickhet och stillsamhet, av tillbakadragenhet och polemisk stridsberedskap.

Bure Holmbäck väjde sällan för polemik och strid. Han kämpade alltid hårt för sin åsikt, välformulerat, grundligt, lärt och ofta mångordigt. Det var roligare att samtala med Bure än att polemisera med honom. Han hade ofta något nytt och överraskande att meddela, och man fängslades alltid av hans nästan vällustiga sätt att uttala ord som »forskning«, »KB« och »fynd« – i något nyupptäckt dokument.

Hans ögon glödde ofta milt av entusiasm och nyfikenhet. Det var kanske detta som gjorde att han med sina rosiga, släta kinder såg så ung ut långt upp i åren.

Hjalmar Söderberg var långt ifrån Bure Holmbäcks enda intresse. Han hade viktiga befattningar på Kungliga Biblioteket och Sveriges Radio, han var aktiv medlem i Norrbottensakademien och en av grundarna av De litterära sällskapens samarbetsnämnd. Förutom om Söderberg skrev han böcker om så vitt skilda ämnen som Norrbotten och Stockholms hästar och limerickar. Han gav ut en satirisk roman.

Bure Holmbäck arbetade in i det sista med en ny utgåva av Hjalmar Söderbergs samlade skrifter. Tre volymer har hittills utkommit. Kort före sin död arbetade han med kommentarerna till »Doktor Glas«.