Camilla Odhnoff

Camilla Odhnoff dog mitt i sommaren i Lund vid 85 års ålder. Ett rejält dagsverke är avslutat. Docentur i växtfysiologi, mor till fyra barn, statsråd, landshövding, kärnavfallsråd, hedersdoktorat i Paris.

Camilla Odhnoff var den blonda vetenskapskvinnan som den gamle lundensaren Tage Erlander plockade till Stockholm för att bli regeringens kuttersmycke – ja, faktiskt hade jag kunnat formulera mig så på den tiden. Hon skulle nämligen fylla platsen som regeringens enda kvinna efter Ulla Lindström.

Vid årsskiftet 1966/67 blev Camilla Odhnoff Sveriges fjärde kvinnliga statsråd. Längre hade man inte hunnit ännu ett halvt sekel efter det att kvinnorna fick politisk rösträtt. 1947 hade Karin Kock blivit den första kvinnan vid konungens rådsbord som det då i högtidliga sammanhang hette. Nummer två var Hildur Nygren, nummer tre Ulla Lindström.

Tage Erlanders långa tid, 23 år, som regeringschef innebar inga som helst framsteg för kvinnor i politiken. Mycket i Sverige omdanades under dessa efterkrigsår. Sjukförsäkring och pensioner, barnbidrag, grundskola och bostadsbyggande i stor skala, universitetsexpansion och studiemedelssystem. Men allt detta var en manlig affär. Den enda kvinnan vid rådsbordet kom aldrig längre än till en roll som konsult, det vill säga hon hade inget eget departement. Och hon sysslade förstås med så kallade mjuka frågor, som internationellt bistånd och familjefrågor.

Camilla Odhnoff  var visserligen partimedlem där nere i Lund men hade ingen större politisk erfarenhet. Det kändes kanske skönt för herrarna i regeringen efter Ulla Lindström som hade lång politisk skolning i det socialdemokratiska kvinnoförbundet och ofta varit irriterande oppositionell. Odhnoff skulle bli en behagligare lösning, var det tänkt.

Men tiden höll på att ändra spår. Familjefrågor blev jämställdhetspolitik. Snart skulle ropen skalla: Daghem åt alla. Och Camilla Odhnoffs post bli politiskt het.

I sju år var docenten Odhnoff regeringsledamot. Hela tiden med samma sakfrågor – familj, barn och ungdom, invandring. I dag skulle det ha gjort henne till veteranstatsråd. Men i den regering hon tillhörde framstod hon som relativt färsk; där satt en drös herrar som varit med nästan lika länge som chefen Erlander själv. Just chefsposten fick förstås en ny innehavare – Olof Palme efterträdde Tage Erlander 1969. Det dröjde emellertid till efter valet 1973 innan Olof Palme formade en egen regering med nya ansikten. Bland dem som då försvann var alltså Camilla Odhnoff.

Hon blev pionjär också på sin nya post – landshövding i Blekinge och Sveriges första kvinnliga landshövding. Därmed försvann hon också från politikens centrala scen.

I Blekinge blev hon ända till 1992. Omtyckt, säger eftermälena. Där i Karlskrona kunde hon se hur de kvinnliga statsråden blev fler med varje regeringsbildning och hur de därmed också kom att ta ansvar för traditionellt manliga områden som försvar, arbetsmarknad och finans. De blev utrikes- och justitieministrar. Och hennes eget parti, socialdemokraterna, valde en kvinna att utmana om regeringsmakten.

Mycket har förändrats sedan Camilla Odhnoff tog tåget från Lund till Stockholm och gick in i vår mest långvariga regering.

En sak har emellertid inte ändrats: intresset för kvinnor i politiken är annorlunda än för män. Camilla Odhnoff fick många frågor om de fyra små barnen, frågor som hennes manliga kolleger slapp. I dag försöker ambitiösa redaktörer komma ihåg att ge samma upplysningar om nya manliga statsråd. Men det är i introduktionsintervjuerna, sedan brukar allt återgå till den gamla ordningen: där kvinnliga statsråd är mer föräldrar än manliga. Precis som på Tage Erlanders tid.