Carl De Geer

Få klaner har i Sverige haft en sådan betydelse över samhällets hela spektrum som De Geerarna. De har funnits i industrialisering och konst, förvaltning, regering och riksdag, bankväsende och idrott. Sveriges första statsminister var en De Geer, senare fanns en De Geer som käckt kallades »bandybaronen«. 

En av dem, Louis, finansierade med stöd av drottning Kristina, vad en historiker kallar »en kapplöpning till Afrika« som lade grunden för de svenska koloniala företagen på kontinenten och innefattade omänskliga slavtransporter till Brasilien. 

Medlemmarna i den så framgångsrika släkten var naturligtvis invandrare. De första kom för 400 år sedan från det nuvarande Nederländerna – valloner som utvecklade Sveriges gruvor.

I yrkeskategorin diplomat är Carl De Geer den som gjort störst avtryck. Han tillhörde den generation som på utrikesdepartementet blev de största elefanterna. Hans generationskollegor var Wilhelm Wachtmeister och Gunnar Hägglöf, som tog sig själva på största allvar.

Carl De Geer hade – även om han beskrevs som en konservativ grand seigneur (som på franska står för »magnifik och generös«) – en mera avspänd utstrålning. 

Han var UD:s främsta expert på handelsfrågor och agerade ofta som chefsförhandlare. Han hade en serie topplaceringar, främst under de politiskt kritiska Brezjnev-åren 1979–1983 i Moskva. Det var De Geer som utsattes för Sovjets hot och påtryckningar när svenska försvaret och regeringen Fälldin med hårda nypor hanterade den kris som uppstått när den sovjetiska ubåten U 137 kört på grund i Karlskrona skärgård och dess befälhavare förts i land för förhör.

Carl de Geer var också i sin karriär placerad i Washington och Paris, Berlin, Köpenhamn, FN-representationen i New York och länge vid Sveriges ständiga representation vid de internationella organisationerna i Genève. Han var gammeldags kylig och kunnig. »En klippa«, lyder en kollegas omdöme om honom.

Men när han i början av sjuttiotalet gjorde ett pass som biträdande kabinettssekreterare på plats vid Gustaf Adolfs torg, fann kollegorna som sökte honom i tjänsteärenden, att han hade en sällsynt trygghet i systemet och UD – ty där fördrev han gärna tiden med att sitta i sin stol och nöjesläsa Jordbrukarnas Föreningsblad.

Den säkerheten har man om man akademiskt har en pol.mag., skaffat sig yrkesbeteckningen diplomat samt är svensk friherre. De Geer-släkten är i tre grenar sedan 1600-talet svensk adel. 

Carl De Geer berättade under senare år i sitt liv för sina vänner, att han skrev ner minnen från sitt långa och händelserika liv – »men bara för familjen«. Det är det som kallas noblesse oblige. Diskretionen var sådan att på alla frågor som kan ställas på nätet – om telefonnummer och lön, om grannar eller fordonsinnehav – blir svaren »100 procent anonymt« eller »hittar inga uppgifter«. 

I den närmaste familjen finns två söner, varav den ena, affärsmannen och miljardären Gerard De Geer, lämnade Wallenbergsfären och efter Sovjets sammanbrott blev rådgivare till det nya Rysslands minister för avsocialisering och privatisering.

Säkerheten gjorde pappa De Geer trivsam och ämabel. I Genève, där han förhandlade mellan Efta och EU, prisade delegationerna honom för att han »bjöd in alla, även en tillresande portföljbärare, på kaffe«.