Carl-Erik Sahlberg

»När du får höra att jag är död, tro det inte – för då lever jag som aldrig förr.« Så uttryckte sig prästen Carl-Erik Sahlberg under de sista åren av sitt liv, märkt av den sjukdom som nyligen avslutade hans jordiska vandring. Orden syftade såklart på det hopp om himmelen som var så viktigt för honom.

Det finns de som hävdar att ett sådant himmelshopp gör kristna okänsliga för lidandet i världen. Att det leder till ett budskap om att här nere gäller det bara att stå ut, men hav förtröstan: »You get pie in the sky when you die«, som Joe Hill sjöng. Det var Karl Marx kritik, och den upprepas av den svenske filosofen Martin Hägglund, som menar att tron på ett evigt liv utplånar omsorgen om livet här och nu.

Men sådana ekvationer kommer till korta inför Carl-Erik Sahlbergs liv. För här var hoppet om evigheten förenat med den största omsorg om livet här och nu. Som präst i S:ta Clara kyrka i centrala Stockholm byggde han upp ett omfattande socialt och diakonalt arbete. Det blev känt i hela Sverige, och år 2009 tilldelades han Hans majestät konungens medalj av åttonde storleken i högblått band »för betydelsefulla insatser inom Kyrkans sociala arbete«. 

Carl-Erik Sahlberg föddes den 22 oktober 1945 i jämtländska Hammerdal. Efter studentexamen i Östersund läste han till präst, och prästvigdes år 1968 för Härnösands stift. Sin första tjänst hade han i Storsjö församling och därefter blev han kyrkoherde i Alsens pastorat. 

Vid sidan av det kyrkliga arbetet fortsatte han sina akademiska studier genom en doktorsavhandling i kyrkohistoria om den svenska pingströrelsen. Det var den första avhandling som ägnades åt pingstväckelsen och dess ledare Lewi Pethrus. Det som särskilt fångade Sahlbergs intresse var dels det karismatiska ledarskapet, dels relationen mellan religiös hängivenhet och aktivt samhällsengagemang – två teman som skulle bli viktiga i hans eget liv.   

Avhandlingen fick titeln Pingströrelsen och tidningen Dagen och lades fram vid Uppsala universitet år 1977. Den bygger på omfattande och noggranna arkivstudier, och är än i dag ett standardverk i forskningen om pingströrelsen. Under åren skrev Sahlberg ett 30-tal böcker, många med historisk inriktning, och utsågs år 1998 till docent. 

På åttiotalet reste Sahlberg ut som missionär till Tanzania genom Svenska kyrkans mission. När han återvände år 1989 var det för en tjänst i S:ta Clara kyrka i Stockholm. Kyrkan förde då en tynande tillvaro, och en biskop ska till och med ha föreslagit att man skulle göra om den till ett badhus. Området runt kyrkan präglades av misär i form av prostitution, hemlöshet och missbruk. 

Carl-Erik Sahlberg fick fria händer, och genom ett entreprenöriellt kyrkligt ledarskap byggde han upp ett omfattande socialt arbete. Hundratals människor fick stöd i form av matkassar, samtal och stödgrupper, och många fann en väg ut ur missbruk. Flera av dem som blev hjälpta involverade sig sedan själva i verksamheter och stöttade andra. Dessutom samverkade kyrkan med närbelägna företag som gav de ekonomiska medlen som behövdes.

Det sociala och diakonala arbetet stod inte i motsats till bönen och gudstjänsten, utan även här blev S:ta Clara en förebild genom förmågan att förena karismatisk frihet och ett liturgiskt nattvardsfirande. 

År 2012 gick Sahlberg i pension, och det kanske högsta betyget för hans ledarskap var att verksamheten inte dog när den karismatiska ledaren lämnade. St:a Clara präglas än i dag av ett starkt socialt engagemang. Bland annat har man gjort stora insatser i samband med migrationskrisen 2015 och under det gångna årets pandemi. 

Själv flyttade Carl-Erik Sahlberg efter pensionen tillbaka till Tanzania, men inte för att dra sig tillbaka från allt arbete. I stället drev han barnhem för nära 200 barn som mist sina föräldrar i hiv/aids. I Afrika fanns sedan åren på 1980-talet hans hjärta, och han brukade säga att han ville bli begravd i Afrikas röda jord. Den önskan blir nu uppfylld sedan han avlidit i Marangu, strax söder om Kilimanjaro.