Carl Johan Bernadotte af Wisborg

»Jag plundrar inte vaggor«, svarade Kerstin Wijkmark på Carl Johan Bernadottes första invit. På den tiden var deras åldersskillnad av större betydelse än vad den skulle vara i dag. Hon var sex år äldre än honom. Men svaret! Den unge prinsen och arvfursten hade aldrig ens hört talas om något liknande. Kerstin Wijkmark skulle emellertid bli varse Carl Johan Bernadottes omtalade envishet.

När Carl Johan Bernadotte firade sin 23-årsdag på innestället Cecils bar stötte de ihop och hamnade till slut hos Kerstin Wijkmark på efterfest, där Evert Taube ställde sig i köket och stekte en enorm omelett som räckte till hela sällskapet.

Romansen mellan Carl Johan och Kerstin var en stor skandal. Kerstin Wijkmark var inte bara äldre än prinsen, hon var redaktör på Veckorevyn och ansågs alltför självständig och »grov i mun«. Hon var inte blåblodig. Och hon var dessutom frånskild! Det var ingenting som Carl -Johan Bernadotte kunde låta sig hindras av. »Du förstår väl att jag tänker gifta mig med dig?«, sa han till Kerstin.

I Sverige skulle det inte kunna ske, om inte Carl Johans farfar, kung Gustav V, gav sitt samtycke. Och det var en annan som hade rykte om sig att vara envis. Paret fick aldrig kungens samtycke.

Plan B var att fly till New York och gifta sig utanför landets gränser. När det blev känt försökte hovet dra in Kerstin Wijkmarks pass, men länsstyrelsen gick inte med på en sådan kränkning av rättssäkerheten. Då övertalades i stället den amerikanska ambassaden att inte bevilja henne visum.

Carl Johan Bernadotte åkte i förväg och övertygade så småningom en dam på det amerikanska utrikesdepartementet att utverka visum så att Kerstin äntligen kunde komma. Pressuppbådet var stort när Kerstin kom med båten och Carl Johan stod på kajen med violer i famnen. Carl Johan Bernadotte var den första europeiska prins som tänkte gifta sig i New York. I Riverside Church förlorade Carl Johan Bernadotte sin prinstitel, sitt apanage, sina ordnar, men han såg lycklig ut när han gick ut i februarikvällen och den tunga snön föll över dem båda som konfetti.

Nu fann han sig i ett nytt land, med små medel och en frostig relation till sin familj. Han fick försöka klara sig själv. Paret förde ett modest liv, åtminstone jämfört med vad de kunnat göra tidigare, men blev snabbt personliga vänner med filmstjärnor som Clark Gable och Greta Garbo. Affärerna började också lossna för Carl Johan Bernadotte. 1953 blev han vice vd i företaget Anglo-Nordic Trading. Sin kanske största enskilda framgång nådde Carl Johan Bernadotte med tillverkningen av en pump till en oljebrännare, en uppvärmningsmetod som började bli vanlig vid den här tiden. Han blev senare europachef för verkstadsföretaget Sundstrand International.

Till skillnad från brodern Sigvard, som också förlorat sin prinstitel, tog Carl -Johan aldrig någon strid för att få den tillbaka. Han tyckte att han och Kerstin levde ett gott liv tillsammans även efter de nya omständigheterna och ångrade aldrig giftermålet. Med pengarna skulle det också ordna upp sig. 1982 gav Kerstin ut en -etikettsbok där hon bland annat tipsade om att man, om man var gäst, skulle stå emot impulsen att be tjänsteflickan om en drink när hon kom för att lyfta av säng-överkastet, eftersom detta skulle kunna ge ett dåligt intryck. Det säger kanske något om de kretsar i vilka paret umgicks.

Paret kom att adoptera två barn, Christian 1950, och Monica 1951.

När Kerstin hade gått bort gifte Carl Johan så småningom om sig med Gunnila Bussler, som han hade känt sedan lång tid tillbaka. När paret satt hemma i Båstad och drack kaffe på verandan under Kristi himmelfärdshelgen 2007 ringde kronprinsessan Victoria. Hon hade varit och invigt en utställning i Småland och frågade om hon fick komma förbi på en kopp. En kvart senare dök hon upp och presenterade sin pojkvän, Daniel Westling. Carl Johan, som hade hunnit bli över 90 år, blev både glad och rörd. Dels för det unga parets skull förstås, men också över vad Victoria ville säga med gesten. Att hon också tänkte gifta sig av kärlek. Och att tiderna, trots allt, förändras.

Stefan Westrin, frilansjournalist