Carl Schönmeyr

Det var tyst tiden efter den sovjetiska ockupationen av Afghanistan. FN stod handfallet. Här hemma betraktade socialdemokratin landet som ett störningsmoment för tanken om gemensam säkerhet – någon som minns? – medan fredsrörelsen sysslade med annat, vänstern tyckte att den afghanska gerillan var reaktionär och högern ... tja. Afghanska flyktingar var inte välkomna hit. Journalister reste någon annanstans. Bland författarna var det väl bara Jan Myrdal som hojtade.

Mitt i denna förfärande tystnad, tisdagen den 27 januari 1981, publicerades i Expressen en artikel med rubriken »Det svenska sveket«. Artikelförfattaren arbetade vid Unicef-högkvarteret i New York och hette Carl Schönmeyr. Det gick inte att missta sig på vreden bakom orden, inte heller på den klara tanken, hjärtat som slog. Afghanerna håller fortfarande ut, skrev Carl Schönmeyr, men har övergivits av världssamfundet. »Afghanistan har blivit bonden i det internationella schackspelet, pjäsen som måste offras för att rädda andra, viktigare pjäser.« Han tänkte ett steg till: »Genom vår räddhåga, brist på generositet och avsaknad av solidaritet med ett litet land som behöver oss har vi bidragit till att uppmuntra våld och terror i mellanstatliga relationer.«

Carl Schönmeyr kände Afghanistan från sin tid som Unicefs man i Kabul. Det var på 60-talet. Som så många andra smittades han av Afghanistan-febern – alla från Mountstuart Elphinstone (1815) över Robert Byron (1937) till Jesper Huor (2010) har beskrivit den – och den kärleken skulle aldrig vissna och dö. När han reste till Pakistan sommaren 1982, för att ta reda på om det gick att smuggla bistånd in över gränsen till Afghanistan, visade sig hans gamla kontaktnät vara avgörande.

Först bara några ord om hans bakgrund: Född 1928, uppvuxen i Warszawa och Paris, tjänstefolk och paradvåningar; pappan var bankman. Somrarna avnjöts på egna ön Hasselkobben i Stockholms skärgård. Och så kunde det ha fortsatt ty unge herr Schönmeyr blev både civilekonom och jur. kand., satt ting, anställdes i Enskilda Banken. Världen drog dock. Han fanns med under förstadierna till Sida, men sökte sig snart bort, kom till Kabul.

Han skulle fortsätta inom Unicef: Pakistan, Indien, Bangladesh och så vidare. Överallt fann han vänner, ingenstans en främling. Hans skärpa och nyfikenhet, hans solidaritet – någon som minns? – banade väg. Lägg därtill en bildning, en umgängeskonst av gammaldags slag.

Svenska Afghanistankommittén är naturligtvis inte en mans verk, tvärtom, men utan Carl Schönmeyr är det tveksamt om den blivit vad den blev, det vill säga den organisation som utbildar hundratusentals afghanska barn varje år, driver vårdkliniker och sjukhus, rehabiliterar funktionshindrade – och har kunnat göra det rakt genom landets tumultartade förändringar, får ärrade kommendanter att vara säkra på att Sverige är ett muslimskt land. När han anlände till Pakistan sommaren 1982 visste han att hjälpen måste förbi de afghanska exilpartierna för att behålla oberoendet, att dessa illegala »cross border operations« måste skötas tyst och diskret för att inte reta upp Pakistan. Han visste att i Afghanistan måste klinikerna vara lättrörliga på grund av ryssarnas brutala krigföring, skötas av afghanerna för att ges stabilitet.

Om statsmännen varit lika kloka kanske det aldrig smällt på Bryggargatan.

Genom en god vän inom provinsregeringen fick han tillgång till en jeep med chaufför och eftersom registrerings­plåtarna var inhemska kunde han röra sig överallt. Genom vänner inom Unicef skrapade han ihop kontorsmaterial och sjukvårdsutrustning. Så där höll han på. Under decennierna som följde blev han en klippa inom Svenska Afghanistankommittén.

I hans ombonade lägenhet på Sveavägen i Stockholm fick man höra senaste nytt från Afghanistan, diskutera rättspsykiatrins landvinningar, lyssna till Lester Youngs säregna ton, alltmedan man drack scotch och tuggade jordnötter. Aldrig glömmer jag hans glada skratt, som om han än en gång överraskats av livets para­dox.