Cecilia Lindqvist

När Cecilia Lindqvist kom till Peking 1961 tillsammans med sin dåvarande man Sven Lindqvist för att studera kinesiska och musik fick hon ett kinesiskt namn som betyder »Väster«. Hennes nyblivna studievänner tyckte att det var alltför torftigt. De gav henne i stället namnet Lin Xi Li, som betyder ungefär »Skönheten från skogen i väster«.

Man kan förmoda att hennes man fann detta namn ytterst passande. Han hade fastnat för hennes skönhet och charm redan under de gemensamma gymnasieåren på Söder i Stockholm i slutet av 40-talet. Hon gick på Södra flickläroverket, han på Södra latin och de träffades på skolteaterföreställningar. 

I en av sina böcker beskrev han henne senare som den mest beundrade och eftertraktade flickan i deras gemensamma krets under gymnasieåren. Han lyckades till slut vinna hennes kärlek och hand. I En älskares dagbok (1981) och uppföljaren En gift mans dagbok (1982) berättade Sven Lindqvist utlämnande om deras relation och äktenskap, alltför utlämnande, tyckte hon. Men det var nog inte bara därför som äktenskapet upplöstes 1986.

Utifrån sett levde Cecilia Lindqvist till en början kanske i skuggan av sin man, som snabbt hade etablerat sig som uppmärksammad och framgånsrik författare. Men med sin uppmärksammade bok Resa med Aron (1969) etablerade även hon sig som författare. Den handlar om sonen Arons upplevelser och iakttagelser när familjen bodde i Latinamerika några år på sextiotalet, efter de två åren i Kina.

När Cecilia Lindqvist i början av sjuttiotalet arbetade som lärare i svenska och historia på Skanstulls gymnasium i Stockholm fick hon möjlighet att undervisa intresserade elever även i kinesiska, utanför lektionstid. På hennes initiativ etablerades kinesiska därefter som ett C-språk. Hon kunde därmed inleda en ny karriär, men i stället för att koncentrera undervisningen på fonetik och grammatik valde hon att utgå från de kinesiska tecknen och kulturen, maten, sångerna.

»Jag tror på berättelsen. De äldsta tecknen är bilder, de föreställer något. Om man förstår hur människor i Kina för längesedan levde och tänkte är det lättare att lära sig tecknen«, förklarade hon.

Denna inställning, styrkt av en omfattande forskning och regelbundna resor till Kina efter de två åren i början av sextio­talet, som Cecilia Lindqvist ofta beskrev som »en gyllene parentes« i sitt liv, ledde så småningom till boken Tecknens rike (1989). Detta vackra mästerverk belönades med Augustpriset och är fortfarande ett standardverk både i Kina och Taiwan.

»Det känns underbart att jag som utlänning är den som nu lär hela den uppväxande kinesiska generationen varför deras skrift ser ut som den gör«, sa Cecilia Lindqvist i en intervju för fem år sedan.

Hon hade än mer att berätta om Kina, om kulturen och människors liv och hur allt hänger ihop. Det gjorde hon bland annat i ännu bok, den lika vackra och lika hyllade Qin (2006) som handlar om det stränginstrument, uttalat »tjin«, som hon lärde sig spela som enda elev på det särskilda qin-institutet i Peking under den där gyllene parentesen i hennes liv. Även denna bok belönades med Augustpriset och har getts ut i både Kina och Taiwan.

I sin undervisning och i sina böcker och föreläsningar skapade Cecilia Lindqvist närkontakt och förståelse för den kinesiska kulturen. Efter qin-boken började hon samla material för en bok som hade alla förutsättningar att bli lika vacker och lika fascinerande som hennes tidigare böcker. Den skulle handla om silhuettklippning i papper, en konstart som sedan många hundra år utövats av bondkvinnor i Kinas berg- och ökenområden – men arbetet stäcktes tyvärr av hennes sviktande hälsa.

Cecilia Lindqvist fann sitt arbete med den kinesiska kulturen och civilisationen oavbrutet fängslande, som ett sätt att leva, sa hon och hon hade förmågan att förmedla sin hängivenhet och entusiasm till en stor och bred publik. I samband med att qin-boken kom ut hade hon ett enkelt svar på frågan om vad hon skulle göra härnäst:

»Jag vet egentligen ingenting om vad som händer med mitt liv framöver. Jag vet bara att jag har hemskt roligt när det pågår.«