Cecilia Nettelbrandt

Hon gjorde entré vid ett tillfälle på senare år för att intervjuas om sitt liv, iklädd en päls på sin platskrävande person (med lika rumsuppfyllande personlighet) och på huvudet en genomskinlig plastschalett direkt från 1960-talet. Alltid parant, försedd med excentriska glasögon. En anakronism kanske.

Men Cecilia Nettelbrandts otidsenlighet verkade oftast åt andra hållet. Hon var för det mesta före sin tid. Det första politiska uppdraget, som nämndeman – intressant för en juris studerande – stupade på att hon var för ung. Dessförinnan hade hon avverkat Handelshögskolan och skulle ha blivit invald i styrelsen om hon bara uppnått den valbara åldern.

Framför allt var hon före sin tid som kvinna på männens domäner. Vid ett av sina allra första möten med politiken, hos folkpartiet i Solna, fick hon veta att hennes uppgift var att koka kaffet. Det kunde hon visst tänka sig, förutsatt att uppgiften delades lika med en man. Hon kom aldrig att stå för kaffet, vare sig där eller senare.

Med sitt skarpa intellekt och pålästa personlighet kom hon att uppfattas som otillgänglig. Hon var själv den intelligensaristokrat hon ibland kallade andra. Kanske ett krav för den ständiga ordförande Nettelbrandt med uppdrag som aldrig tog slut: »Hon skulle aldrig ha hamnat i en situation som Wanja, för hon skulle ha läst på, och var det något som var oklart, skulle hon ha bett om ett förtydligande«, konstaterar en dåtida kollega i politiken lakoniskt.

På de flesta fotografierna av henne syns ett leende som också lär ha funnits där när fotograferna var på annat håll. Men leendet var yrkespolitikerns – Cecilia Nettelbrandt höll distansen till sina medmänniskor.

Efter en facklig karriär klev »fru Cecilia« (som Gunnar Sträng kallade henne från talarstolen och vederbörligen fick äta upp) in i riksdagen 1961. Hon stannade i femton år.

När hon 1971 blev den första kvinnan att ta plats i talmansstolen som vice talman ansåg hon egentligen sig själv aningen för ung med sina drygt femtio år. Men tyngd hade hon, och hennes politiska arv blev det för jämställdheten viktiga avskaffandet av sambeskattningen av män och kvinnor, en fråga hon drivit sedan studietiden. Beskattningen skulle vara individuell, en rättvisefråga för socialliberalen Nettelbrandt.

Som kämpe för kvinnors rättigheter krävde Cecilia Nettelbrandt just sin rätt, inte mer. Hon var motståndare till alla former av kvotering, det var dugligheten som skulle tala för sig själv. Hon undvek noggrant att ägna tid åt de familjefrågor som fångat många politiska kvinnliga pionjärer. När regeringen ville ha med henne i Familjerättskommittén – eftersom hon var dubbelt kvalificerad som både jurist och kvinna – hävdade hon att det senare var diskvalificerande och föreslog en man i stället.

Cecilia Nettelbrandt var knappast en folkkär politiker. Hon var analytikern och juristen, mån om att vara korrekt. Kanske var det därför hon reagerade med sådant raseri när »Bordellhärvan« kom upp till ytan för några år sedan och hon figurerade i skvallret tillsammans med några av 1970-talets mest kända politiker, anklagad i medietribunalen för att ha betalt självaste bordellmamman för lesbiskt sex. Befängt, och inte ett dyft av sanning i påståendet, säger de som kände henne men inte nödvändigtvis älskade henne.

Nettelbrandt gjorde sorti från politiken genom att bli en av landets första kvinnliga ambassadörer. Den socialdemokratiska regeringen lät henne fritt välja postering och hon valde att bli konsul i San Francisco för de tio västra staterna i USA. Statsminister Olof Palme var nöjd med att ha blivit av med en av sina flitigaste motståndare – även om han lär ha sagt i ett tal att hon borde ha valt Uruguay i stället där Tupamarsogerillan härjade som bäst, eftersom »inte fan törs någon kidnappa Cecilia«.

Hon fortsatte som ambassadör i Kenya och slutade sin bana som Sveriges representant i Filippinerna fram till 1987.