CH Hermansson

Han såg ut som en KGB-agent från vilken le Carré-film som helst. Rakt skuren mörkt grå kostym i ylle, polyester och akryl. Byxorna smala, stuprör med sylvassa pressveck. Varm i kläderna ville han se ut som andra kommunister. Carl-Henrik Hermansson gjorde det som Zlatan skulle komma att göra 100 år senare, valde att gå över till Manchester. VPK-rörelsens kvinnor lade benen i kors och pudrade sina kommuniströda, blossande kinder. CH Hermansson var kvinnornas man. Och Kremls. Sedermera också Märtas.

Många skrönor har berättats om den unge svensken med klippkort till Moskva under 1950- och 1960-talen. Vem var denne skugga, som gäckade Säpo så till den grad att han fick ett eget kapitel i Säpos »hemliga bokslut« åren 1940–1976. Det spekulerades om buntar med rubel, US-dollar och hemliga dokument. Bara en gång erkände CH: Vi fick betalt av Kreml för att skicka svenska ungdomar på kommunistisk utbildning, så kallade »partiskolor«)

Två väpnade händelser skulle prägla CH:s liv. De första var stolta ögonblick tillsammans med Pappa Gottfrid, handelsmannen i Sundsvall. Ett av CH Hermanssons käraste barndomsminnen var när han och Pappa prickade morkullor – genom de nervevade rutorna i familjens skinande T-ford.

Den andra händelsen skulle dock förändra CH Hermanssons liv i grunden. Det hade börjat hända märkliga saker i Sundsvalls läroverk. Ett antal ungdomar ur Hitlerjugend hade ombesörjts studieplatser på lärosätet: »Mina nya skolkamrater sprang omkring i läderstövlar och bruna koppel över bröstet på skolgården, de var rödkindade och glada i matpauserna«, berättar CH.

Men den stora smällen kom 1931, den 14 maj. Fem döda. Fem svårt skadade. Svallvågorna från börshaveriet i New York 1929 har dränkt Ådalens exportindustrier och småjordbruk. Arbetslösheten växte, i vissa distrikt till drygt 80 procent. Wall Street hade nått Ångermanland. Skotten i Ådalen hade fallit.

Arbetarna strejkar. Arbetsgivarna svarar med att ta in »arbetsvilliga«, det vill säga strejkbrytare. Ådalsborna talade om »slödderimport« som gjorde »judastjänst«, eftersom man ansåg att strejkbrytarna möjliggjorde arbetsgivarnas lönedumpning. Extrainkallad militär stod för skjutandet, svensk polis stod för ordergivningen.
Det blev en blodig Kristi himmelsfärdsdag. En annars soldränkt 14 maj 1931 blev doktor Bark i Kramfors värsta arbetsdag under karriären.

En makaber byggsten i det svenska folkhemmet var lagd. CH Hermanssons packade genast väskan och for till Stockholm. Han sprang från Centralen, hittade snart ett SSU-kontor på Sveavägen och skrev omedelbart in sig som medlem. Därefter avhoppet till SKP, sedan VPK. Några års plåga, men kryssade väl i VPK:s skärgårdar som partiledare, 1964–1975, seglarintresserad som han var. Den för tiden självklara platsen för unga människors umgänge var den vänsterorienterade studentföreningen Clarté. Kontor och boklager låg vid den tiden i ena tornet på Kungsgatan.  Om dagarna pluggade han statskunskap för den något aparta lärarduon Gunnar Myrdal och Herbert Tingsten.

Nu var det dags att flytta boklagret. På bokkärran byggde CH en tron av det allra viktigaste: Carl Jonas Love Almqvist, August Strindberg, Bo Bergman, Hjalmar Söderberg och alla de andra svenska författarna, Senare skulle CH göra riksdagsfråga av vikten av ett nytryck av all svensk kvalitetslitteratur. Han skrev sin riksdagsmotion på vers. Bara Kjell Olof Feldt har försökt med något liknande i kammaren sedan dess.

I samma bokvagn satt en ung och sällsynt vacker kvinna, Märta Katz. »Har du läst den här?« frågade CH och höll fram ett exemplar av Edith Södergrans samlade dikter. »Nej«, sa Märta. »Gör det«, sa CH De levde sedan tillsammans livet ut, i 60 år.

»Tänk att vi vågade skaffa barn! Hon var judinna – ett ord jag helst inte använder - och jag gick med i Kommunistpartiet hösten 1941. Vår äldsta dotter föddes i mars -43. Hade Hitler tagit över hade det inte funnits någon historia att berätta nu«, har CH berättat.

Varje julafton tog han sig ut på Gärdet för en timmes skidåkning. Där hemma, på Kampementsgatan 24, väntade glögg, släkt och vänner. Sedan han kommit in från kylan i skidspåret och ställt skidorna mot garageporten startade CH Hermanssons julshow.  Med de yngsta i släkten som jublande publik.

Han var nämligen en jävel på att vifta med öronen.