Charlotte Weibull

Charlotte Weibull föddes i Borrby på Österlen i Skåne och växte upp på ett lantbruk med sina föräldrar och syskon. Hon hette då fortfarande Eva Ragnhild Gottfries. Hon föddes in i en textilintresserad släkt. Hennes mormors mor var byväverska, och hennes mormors syster Ingrid for runt med häst och vagn mellan byarna och samlade in allmogedräkter för att spara dem för framtiden. Troligen hindrade det många av dem från att helt falla i glömska och försvinna.

Charlotte själv började läsa kemi på universitetet i Lund efter studenten. Planen var att hon skulle bli lärare. Hon fick samtidigt extrajobb i labbet på läkemedelsföretaget Ferrosan. Där arbetade också han som skulle bli hennes man, Jack Weibull. Det var han som började kalla henne för Charlotte. Ingen av dem kunde då ana hur mycket det skulle fastna.

Charlottes mormors syster Ingrid, hon som samlade in dräkter, drev också sedan 1901 en butik på hörnet Baltzarsgatan och Djäknegatan i Malmö som hette Svenska nationaldräkter och konstväfvnader, och som sydde upp folkdräkter på beställning. Den var populär inte minst bland svensk-amerikaner som kom tillbaka till Skåne på besök. När Ingrid ville sälja butikslokalen 1942 bestämde sig den då 25-åriga Charlotte för att byta yrkesbana helt och ta över butiken. »Hade jag inte gjort det hade den fått stänga«, förklarade hon senare i en artikel i Skånskan.

Inne i butiken låg stora säckar med tygklipp som hade blivit över när folkdräkterna syddes. Charlotte Weibull tyckte det var synd att slänga dem och hon fick en idé. Hon började köpa in dockor från Italien och sy upp små folkdräkter åt dockorna också.

När många dockfabriker förstördes i andra världskriget började Charlotte med egen tillverkning av dockor, med rörliga leder och handmålade ansikten. Det började med mans- och kvinnodräkter från Skånes 23 olika härader, men när det var avklarat ville hon dokumentera fler traditioner i dockform. Hela landets hemslöjdsföreningar försåg henne med information och material så att hon kunde göra fler dockdräkter. I butiken såldes en docka av Nils Holgersson bäst. Men först efter att han fått ny färg på luvan. Hos Selma Lagerlöf har han en vit luva, men kunderna var tydligen lite tveksamma till det konceptet ändå. När Charlotte Weibull försåg honom med en röd i stället tog försäljningen däremot fart.

Allra bäst gick hennes verksamhet på 1960- och 70-talen. Då hade hon flyttat butiken till ett korsvirkeshus på Lilla torg, och strax intill låg Café Dockhuset som hon och konditorn Calle Widell samarbetade om. Överallt satt folk och vävde, stickade och broderade. På ovanvåningen hölls dockteatrar för barnen, och det var fullsatt varje helg.

Redan 1952 flyttade familjen till Mölle-gården i Åkarp, men det var inte förrän på 1980-talet som docktillverkningen helt koncentrerades till denna trivsamma plats med dess rosor och kryddträdgård. På 1990-talet utökades verksamheten med ett museum som snart lockade många turistbussar. Möllegården blev ett slags folklivscenter med ett gediget arkiv av tygbitar och mönster som Charlottes mormors syster hade börjat samla ihop en gång i tiden och som Charlotte ständigt fortsatte att arbeta med. Och överallt fanns det dockor. Till exempel de som pedagogiskt visade besökarna alla de olika hantverk som krävs för att göra en folkdräkt: dockor som klippte får, garvade skinn, kardade, spann och färgade garn, vävde, knypplade, stickade och arbetade med silversmide.

1991 fanns det 1 799 dockor på Möllegården. Det räckte för att komma med i Guinness rekordbok, men sedan dess har nog ytterligare dockor tillkommit. 1987 blev Charlotte Weibull utnämnd till folklivskonstnär och fick ta emot en medalj ur kungens hand för sina kulturhistoriska- -insatser. Hennes utställningar har visats runt om i världen och Möllegården är i dag ett populärt kulturcentrum som sedan -början av 2000-talet ägs av Burlövs kommun. I samband med försäljningen donerade -familjen den omfattande samlingen -dockor till Möllegården Kultur, som varje år besöks av ett tiotusental personer, många av dem barn.