Christer Zetterberg

Kungliga Automobilklubben, KAK, låg mer eller mindre i ruiner 2004. Då fann valberedningen ett toppnamn som ny ordförande i styrelsen: Christer Zetterberg. Vem kunde vara lämpligare än en före detta koncernchef för fordonstillverkaren Volvo?

Det behövdes gjutas nytt liv i den ärevördiga föreningen, grundad 1903 med prins Bertil som ordförande under närapå ett halvt sekel. Zetterberg saknade förvisso kungligt blod men hade desto tyngre kontakter inom svenskt näringsliv. Sådana kom väl till pass för att öppna dörrar och ordna sponsorer till KAK:s många evenemang. Eller för att få en Leif Johansson eller en Leif Östling eller någon annan publikdragare ur näringslivets toppskikt som talare vid klubbens lunchsammankomster.

Christer Zetterberg tog sig an ordförande-sysslan i KAK med samma engagemang, ödmjukhet och positiva ledarskap som präglat hela hans karriär.

En karriär som dock inte saknar dramatik.

Året var 1990 och PG Gyllenhammar regerade ännu över Volvo. Gyllenhammar var nu arbetande styrelseordförande och skulle presentera den nye verkställande direktören vars identitet hemlighållits även för den närmaste kretsen. När direktörerna fick se den likaledes kortklippte Zetterberg blev den spontana reaktionen ute på Torslanda den dagen:

»Vad lika de är varandra. Det är väl därför han har fått jobbet«, skojade man.

Men snart skulle de på Volvo förstå att de fått en annan sorts ledare. Den nye vd:n överraskade med att gå runt i rummen och hälsa på var och en av sina nya medarbetare. Något liknande hade de aldrig varit med om tidigare.

Zetterberg var ett otippat namn som chef för nationalklenoden Volvo. Visserligen hade han industribakgrund, först från SCA och därefter Calor-Celsius och Holmens Bruk där han varit vd åren 1984–1988. Men han kom närmast från statliga PK-banken, nuvarande Nordea, där han innehaft vd-posten 1988–1990 och togs därför för bankman. Tillsammans med andra blivande företagsledare som Anders G Carlberg och Bernt Magnusson hade han fostrats i den hårdföra skolan i SCA under Björn Wahlströms ledning, populärt kallad Björnligan. Men den som de på Volvo mötte var en prestigelös vd.

Christer Zetterberg skulle omgående hamna på kollisionskurs med Gyllenhammar sedan han framfört sin uppfattning i den omtalade Volvo-Renault-affären. Från den stunden vände Gyllenhammar honom ryggen och stämningen mellan dem, och senare även med Sören Gyll, blev både tryckt och obehaglig.

Han kunde inte förlika sig med det fula spelet och lämnade Volvo 1992. I fortsättningen skulle han enbart ägna sig åt egna investeringar och styrelsearbete. Ett av hans längsta styrelseengagemang kom att bli i Lundbergs där han satt i 22 år, ända fram till sin död.

Zetterberg var den borne industrialisten och hade aldrig känt sig riktigt hemma i bank- och finansvärlden. Ändå skulle han återvända hit då han under 2001 och 2002 tog över ordförandeklubban i fondkommissionärsfirman Carnegie, som PK-banken förvärvat av Erik Penser 1988 och som blev en bricka i spelet i den uppblossande finanskrisen i Sverige i början av 1990-talet.

Carnegie var trots det ett aktat namn, men allt förändrades 2007 när Zetterberg åter hade trätt in i rollen som bolagets styrelseordförande. När det uppdagats att det trixats med resultatet i bolagets tradingverksamhet var skandalen ett faktum.

»Detta är åt helvete«, utbrast den normalt så lågmälde Zetterberg i Dagens Industri.

Då gick det lugnare till i Kungliga Automobilklubben som blivit allt fräsigare under Zetterbergs ledning. Han hade lyckats få Kenny Bräck, styrelsekollegan i Mekonomen, att ställa upp i sommarens Midnattssolsrally – en klassiker som Zetterberg återupplivat efter att den legat i malpåse sedan 1964. Det blev naturligtvis succé. Den forne racerstjärnan vann loppet med en gammal Ford Escort. 2011 skulle bli KAK:s sista år under Christer Zetterbergs ledning.

Richard Björnelid, ekonomijournalist