Claes Borgström

De flesta advokater arbetar hårt och förtjänstfullt i det tysta. Några är framgångsrika. Andra inte. Ett fåtal blir uppmärksammade och till och med kända under en längre tid. Ragnar Gottfarb, Henning Sjöström, Leif Silbersky och Claes Borgström  hör till dem.

Claes Borgström kom från en borgerlig och intellektuell familj. Hans pappa  Gustaf var  ordförande i  Sveriges Köpmannaförbund; hans mamma Helen var förlagsredaktör och sedermera Hjalmar Söderbergs svärdotter; hans båda äldre systrar är framgångsrika journalister. Claes gick inte den spikraka vägen. Han tog sin juristexamen ganska sent, han satt inte ting. I stället lärde sig  han sig advokathantverket  hos advokaten Bertil Molle, en kortväxt Stockholmsadvokat som kunde springa i kapp den flyende boxningsmästaren Bosse Högberg på rymmen från hovrätten och förmå honom att besinna sig. Av Bertil lärde sig Claes fotarbetet och det stötiga tilltalet.

Claes drev med viss framgång under tidigt 80-tal i det så kallade Birkagårdsmålet. Föräldrar och dagisbarn stämde Stockholms stad för den dåliga luften i Birkastan. 1990 förenade sig Claes med sex unga advokater på uppgång i bolaget Sju advokater. Bertil Molle följde med som mentor och gudfader.

Claes Borgström var  en kämpe av renaste vatten.

När Claes kom till oss på Sju Advokater var han fylld av entusiasm och idéer.  Sedan några år var han känd fören bredare allmänhet som radions expertkommentator i rättegången mot Christer Pettersson, misstänkt för mordet på Olof Palme. I kommentatorsrollen var han i sitt esse liksom när han intervjuades av journalister, vilket han mer än gärna blev. Det talade ordet var hans verktyg.

De stora målen blev fler och fler. Han sprang  i rätten, som man ofta gör på en medelstor advokatbyrå på Kungsholmen, och var en respekterad brottmålsadvokat. Han åkte också världen runt och ledde  många kurser i straffrätt och processrätt.

Kanske var 90-talet hos Sju Advokater, med det höga tempot, en särskilt lycklig period i hans yrkesliv. I korplaget Sju Advokater AIK var han en Nordahlsliknande – icke alltför blixtsnabb – center. Även som tennisspelare var han en »bisonte«. Han älskade Gustav Mahler och Chet Baker, och spelade liksom Bertil Molle piano à la Hoagy Carmichael (som han kallade en »advokatkollega«). Han var sällan  tillbakadragen. I alla sammanhang reste sig Claes upp och höll »ett litet jubileumstal«.Claes  var ofta i tv, och var ärligt talat lite fåfäng. En gång var vi på semester med våra barn i italienska alperna. En grupp svenskar tittade på Claes: »Vi känner igen dig ...« Claes såg förväntansfull ut, men fortsättningen blev en besvikelse: »Jobbar inte du på Vasakronan?«.

Kring millennieskiftet  lämnade Claes tillfälligt advokatyrket. År 2000 blev han vår förste manlige jämställdhetsombudsman (JämO).

Claes Borgströms fallenhet för det talade ordet medförde att han i första hand var en skicklig  opinionsbildande talesman för jämställdhet. Men han drev också mål i domstol. Det kanske mest uppmärksammade gällde så kallad indirekt diskriminering och Volvos krav på en viss kroppslängd vid det löpande bandet. En 159,7 cm lång kvinna, som på grund av sin ringa längd nekats anställning, blev enligt Arbetsdomstolen diskriminerad.

2007 återvände Claes till advokatbanan och blev samtidigt aktiv vänsterpolitiker.

Den skarpa debatten om Claes Borgströms agerande i det kontroversiella Quickmålet  förmörkade naturligtvis hans sista år. Detta får inte skymma  att Claes i många år var en klassisk försvarsadvokat, som med värme och retorisk talang hade få övermän i konsten att förklara och övertyga.  Och han var extremt envis: Under sitt sista år, då han var svårt sjuk, tog han sig alltid, utan annan hjälp än sin rullator,  till Berwaldhallen när favoriten Mahler spelades.

Claes Borgström var  n kämpe av renaste vatten.