Claire Aho

»Jag tog min pappas Rolleikamera. Den sa ›klick‹, och sedan dess har jag fortsatt ta bilder.« Så kom det sig att Claire Aho blev fotograf, förklarade hon för Photographer’s Gallery i London inför hennes utställning där 2013.

Det var kanske ingen som blev förvånad över att hon blev just fotograf.

Hennes pappa, Heikki Aho, hade utbildat sig till pappersbruksingenjör, men hans verkliga passion var foto och film. Han och halvbrodern Björn Soldan hade startat firman Aho & Soldan samma år som Claire Aho föddes. Dottern fick sin första kamera när hon fyllde tio och hon följde med bröderna när de gjorde sina filmer. De reste ofta i Lappland för att hitta nationallandskap till de hundratals Bauhaus-inspirerat modernistiska dokumentärerna om ett land som då helt nyligen förklarat sig självständigt och lämnat inbördeskrig och försvarskrig bakom sig.

En kvinnlig fotograf var på den tiden något mycket ovanligt. Var hon dessutom filmare var det något unikt. »Det fanns bara jag och Leni Riefenstahl«, skämtade Claire Aho en gång i en intervju.

När sommar-OS hölls i Helsingfors 1952 var hon den enda kvinnan som bevakade det. När Sovjetunionen överraskande återlämnade Porkala, ett område väster om huvudstaden som de behållit för egen del efter det finska fortsättningskriget, var hon också där och dokumenterade, trots att hon inte hade något tillstånd. Men annars jobbade hon mest med betydligt mindre hårdkokta saker under 1950- och -60-talen: mest reklam och modellfotografering för veckotidningar.

Det var en slags »Mad Men«-tid också i Helsingfors. Från vår tidshorisont framstår den som nästan parodiskt oskyldig. Konsumismen hade fortfarande inga mörka skuggor kring sig, den var i sig själv ett löfte om frihet och en bättre framtid. På en av Ahos bilder ler en sminkad ung mamma och en flätad dotter mot varandra. I bildens centrum finns – dottern håller till och med om det lite, så att ingen ska missa det – familjens nya kylskåp, halvhögt, uppställt på ett runt träbord. Hela bilden vibrerar av en intensivt blågrön färgton.

Färg är en av de saker som främst utmärker Ahos bilder. Tekniken var visserligen inte ny, men fortfarande sällsynt. »Jag tror att jag var den första kvinnliga fotografen som fotograferade i färg«, sa hon senare till CNN.

Hennes pappa beställde amerikansk färgfilm till storformatskameror och byggde ett laboratorium för den svårbehärskade färgframkallningen i firmans lokaler på Norra esplanaden i Helsingfors. Claire Ahos bilder skvallrar om en undertryckt längtan efter färg, de är starkt lysande av pastell och technicolor, gärna med cerise, turkos och senapsgul i paletten. Formspråket var djärvt nodernistiskt och hade en vilja till abstraktion, också i de vardagsbilder av Helsingfors som hon tog vid sidan av det kommersiella arbetet. Bilderna var också laddade med energi, humor och överraskning.

Claire Ahos roll som fotograf vid den här tiden skulle man kanske närmast kunna likna vid en auteurs: hon hade sin egen studio, hon fixade sin egen ljussättning, bar och ställde upp rekvisita, hittade själv ofta sina modeller, såg ut och hämtade själv kläder, sminkade om det behövdes, tog bilderna, och framkallade. Dessutom tycktes hennes kunder, fulla som de var både av självförtroende och pengar, lita på henne.

Senare har hon kommit att betraktas som föregångare till fotografer som Irving Penn och Cindy Sherman. »Jag tänkte aldrig på det som pionjärarbete, jag bara jobbade hårt«, sa hon själv. »Uttrycket ›pionjär‹ är något som fästs på mig i efterhand.«

1974 flyttade hon till Stockholm, och sedan dess har hon bott i Sverige. Medan hon bodde här gjorde hon en del uppdrag åt bland annat Nordiska museet, Sverigefinska riksförbundet, LM Ericsson, och skickade nyhetsbilder till finska Hufvudstadsbladet.

När det brann på Sveavägen i centrala Stockholm en söndagsförmiddag nu i slutet av november var Claire Aho den enda som omkom. »Mamma skulle ha velat leva till hundra«, sa hennes son Jussi Brofeldt till Helsingin Sanomat i en kommentar.