Den främste politiske cartoonisten i sin generation

I Riber Hanssons dödsannons finns några strofer ur en sonettsamling som han arbetade med under senare delen av sitt liv. Men signaturen Riber var väl tecknare och inte diktare? säger ni. Ja, svarar jag: den främste politiske cartoonisten i sin generation. Men, säger jag vidare: hans konstnärliga stil stod i nära förbindelse med orden, tanken, också med poesin. Han var idétecknare, det vill säga han inte blott illustrerade utan framställde sina bilder kontrapunktiskt till texten, dialogiskt. Så blev det också någonting sångbart av detta. Hans stämma var omisskännlig. 

Vägen till sonetten var lång och vinglig. Bertil Torekull hade upptäckt Ribers artistiska geni under deras gemensamma tid i affärspressen och tog honom till Svenska Dagbladet när Torekull kom dit. Där skulle Riber göra karikatyrer. Men hans förmågor anlitades också av andra avdelningar på tidningen. På numera avlidna Marginalen-sidan hade han publicerat bilder av schackpjäser, närmast antropomorfa, i olika konstellationer på ett bräde. Kulturchefen Lars Lönnroth föreslog honom att fortsätta med detta och att Sven Delblanc skulle förse dem med litterära vinjetter. Men Delblanc dog. Projektet gick i stå. 

Det var då Riber Hansson började dikta. Trettiotvå sonetter blev det till slut, en till var och en av spelets pjäser. Svart och vitt som det ska vara när man ger sig in i ett parti. Sin konstnärlige motspelare hade han i den äldre kollegan Björn Erling Evensen, bosatt på Gotland. Riber hade sin vackra ateljé i byn Ullvi sydöst om Leksandsnoret, inte långt ifrån det ställe där en annan stor kulturpersonlighet, Hugo Alfvén, höll till och dog. Utsikten över älven är vidunderlig. Riber och Evensen utbytte synpunkter i ett slags korrespondensschack. Mentorn kunde vara mycket sträng. Elevens tacksamhet var stor. 

Riber tog över det artistiska initiativet efter Ewert Karlsson (signaturen EWK) och belönades rättvisligen med dennes minnespris. Men inte gick han för den skull i EWK:s fotspår, han gick på egna, oupptrampade stigar. Han utforskade, prövade. Det fick inte bli något maner, den ena bilden var inte den andra lik, och ändå visste man på långt håll att detta var Riber. Med förre SvD-medarbetaren Johan Hakelius skapade han fabulöst roliga kommentarer till samtidshändelserna i boken Enkelriktat (2009). Han ryska björn i Vladimir Vladimirovitj Putins gestalt kommer definitivt att ingå i det tidiga 2000-talets ikonografi. 

I detta sammanhang måste hans svenska politikerkarikatyrer nämnas. Förre försvarsministern Anders Björck i stålhjälm hänger således på prominent plats i Riksdagsbiblioteket och är en i raden av pärlor. 

Man kan beklaga att satirtecknandets tid är över nu. Under Ribers tio år på Svenska Dagbladet 1990 till 2000 stod det på topp; sedan han sagt adjö till huvudstadspressen fortsatte han i lugnare tempo att ge provinsen av sitt goda, och till Sydsvenskan levererade pensionären åtminstone en gång i veckan, så länge orken stod bi. Han blev förtjust över att kallas till internationella priskommittéer och att själv få bli mentor för en yngre grafisk formgivare som Karin Sunvisson. 

Det ska inte fördöljas att Riber Hansson också var en styv porträttmålare, även om han städse vägrade att gå med på detta omdöme. Svenska Dagbladets förre politiske redaktör Håkan Hagwall stående framifrån, iklädd väst och med den karakteristiska gråvita kalufsen, hör till det bästa i sitt slag. Själv vårdade sig Riber om sin klädsel, och han hyste en ansenlig samling bredbrättade svarta hattar i garderoben. Ja, svart skulle det vara för denne färgstarke person. Och svart, hett italienskt kaffe. 

Han experimenterade i olika material, bland annat tunn metall, som blev skimrande efter att ha legat en tid i hästgödsel. ”Vi lever i otaliga collage, som kvantblixtar i tidens diadem”, som det heter i dödsannonsen. Och så ger vi oss ut på ”en färd i evighetens ekipage”.