Den rebelliska grevinnan

Vid torget i Sjöbo, en tätort med några tusen invånare och en berömd marknad mitt i Skåne, ligger en gästgivargård. Där samlades år 1988 utsända reportrar för att skildra ”Sjöbo-andan”.  

Dess främste uttolkare var Sven-Olle Olsson, en centerpartistisk lantbrukare med rosiga kinder och LRF-keps på hjässan. Hans politiska budskap, som långt senare landet runt vuxit sig starkt inom de flesta partier, kunde sammanfattas: ”Sjöbo behöver inga flyktingar.”  

Året innan hade Olsson, med stöd av Moderaterna, hållit folkomröstning i frågan i kommunen och vunnit. Nu skulle den ge skjuts i ett riksdagsval. Efter mötet med Sven-Olle följde Aftonbladets utsände journalistikens bud att ”höra båda sidor”.  Han körde därför sju kilometer till rokokoslottet Övedskloster, byggt i röd sandsten och med 900 år av historia. Ägorna brer ut sig över 3 500 hektar. 

 Slottets härskarinna Madeleine Ramel, född som grevinnan Douglas och gift med friherre Hans Ramel, öppnade. Reportern undrade för sig själv vilket som var rätt tilltal: Grevinna eller friherrinna? Han behövde inte bry sig, Ramel visade sig vara sportigt klädd, jordnära och van att bli tilltalad på alla möjliga sätt, inklusive några – av sina fiender – som inte lämpar sig i tryck. 

Hon sa: ”Följ med ut i köket på en kopp kaffe så ska jag förklara hur det ligger till.” Vid köksbordet lade hon ut texten om hur hon såg på Sven-Olle Olssons flyktingfientliga program: 

”Vi ska visa öppenhet, vi ska hjälpa dem som har det svårt, vi ska inte låta Sjöbo skämma ut sig”, sa hon.  

Vid middagen på gästgivaregården diskuterade reportrarna Ramels mod, motiv och karaktär. De kom fram till att Madeleine Ramel var äkta vara. En person som sade vad hon menade och menade vad hon sade. För detta fick hon betala ett pris. Hennes parti, Moderaterna, sparkade ut henne  efter folkomröstningen. Och hennes egen samhällsklass, den skånska adeln, betraktade henne med misstänksamhet. En period behövde hon poliseskort när hon rörde sig i hembygden.  

Hon kom att kallas ”den rebelliska grevinnan” och talade öppet om den rollen. I en intervju med Expressen långt senare noterade hon: ”Den skånska adeln är homogen. Många inom adeln var emot mitt engagemang (i flyktingfrågan).” 

Hon visste vad hon talade om. Under uppväxten mötte hon en hel del tyskvänlighet både i den egna släkten och inom sin samhällsklass. Som barn och ungdom såg hon också nazismen i vitögat när hon besökte sina tyska morföräldrar. ”Jag har hemska minnen från Nazityskland. Jag såg nazisoldater köra i väg fångar. Jag såg vanliga arbetare som tillfångatogs av soldater och kördes i väg på lastbilsflak. Som åttaåring förstod jag budskapet tydligt – så går det för dem som inte tycker som nazisterna”, berättade hon senare. 

Men hon hade många andra roller också. Främst naturligtvis i familjen med tre barn, åtta barnbarn och på slutet 22 barnbarnsbarn – men också som ordförande i barnavårdsnämnden och sparbanksrörelsens första kvinnliga styrelseordförande i den lokala Färs Härads Sparbank. Det uppdraget hade hon övertagit från maken Hans, som i sin tur hade ”ärvt” det. Banken bildades nämligen 1939 med familjen Ramel som garant och kassakistan stod till en början på Övedskloster. Senare satt hon i styrelsen för Sparbanken Sverige, föregångare till dagens Swedbank. 

Uppdragen gav henne skinn på näsan och förmågan att stå upp för sig själv och det hon tror på. ”Att se kvinnor i chefspositioner betyder mycket”, sa hon till en lokaltidning. ”Men jag tror inte på kvotering. Jag kan bli förargad när kvinnor anser att de ska ha jobbet oavsett vem som är duktigast. Jag har ett budskap till kvinnor: Prata mycket med folk, se hur andra har det. Engagera er.”