Den svenska telekom-marknadens fader

Televerket var en koloss med 50 000 anställda över hela landet när Tony Hagström blev dess vd 1977. I knallorangea bilar körde personalen omkring och drog kabel eller klättrade i telefonstolpar med hjälp av specialgjorda stolpskor. 

Prata i telefon var fortfarande en dyrbar lyx. Den styrdes av markeringar. Ju större avstånd och ju längre man pratade, desto fler markeringar. När det någon gång kom ett långdistanssamtal uppmanades den eftersökta att skynda sig på till telefonen och sedan fatta sig kort. 

Telefoner fick inte heller se ut hur som helst. De skulle vara svarta. När en gladare variant dök upp var den - grå. Och den som utomlands köpte en bärbar telefon kunde få den beslagtagen av tullen och sedan åtalas. 

Det var i den miljön som Hagström utfärdade ett löfte som i kvällstidningarna presenterades: "På julafton ska alla samtal bara kosta en markering."

Konsumenterna tog tacksamt emot. Men Teliahuset skakade. För sannolikt första gången i sitt liv hade Hagström snackat i ett ämne han inte behärskade. Medarbetarna tog sig för pannan. Ja, automatisering pågår. Men den är inte klar. För att ändra markeringsräkningen behövdes tusentals manuella ingrepp. Vi måste anställa tiotusentals människor för att klara det, kved mellancheferna. 

Denna tabbe ändrade inte den övergripande bilden av Hagström som rätt man på rätt plats vid rätt tidpunkt. Han hade innan dess varit en hårdför statssekreterare i den socialdemokratiska regeringen. Till sin chef, industriministern Rune Johansson, hade han sagt: "Du sköter politiken. Jag sköter verksamheten." 

Hagström ledde flera statliga utredningar, en av dem förändrade den svenska stålmarknaden. Han hade flera akademiska utbildningar och var doktor i nationalekonomi. Och han gjorde sig under de många åren i telekom-världen känd som rättfram, handlingskraftig och ordhållig.  

En av de närmaste medarbetarna, Bertil Thorngren, var dock skeptisk och sa upp sig. Men Hagström var intresserad av Thorngrens tankar och sa: "Nu kan du säga vad du tycker. Du kan ju i alla fall inte få sparken." 

Framför allt ville Hagström inte leda och förvalta ett monopol. Han ville öppna för konkurrens och skrev en uppsats i frågan som han gav den vitsiga titeln: "I själva verket." 

Under åttiotalet kunde han på punkt efter punkt gå från ord till handling. Han var barnmorska, när AXE-växeln, som skulle bli den tidens främsta svenska exportprodukt, tillkom genom ett samarbete mellan statliga Televerket och den börsnoterade jätten Ericsson.  

Han såg också möjligheterna till snabb digitalisering, internationalisering och mobiltelefoni som startade tidigt i Sverige. 

Han kunde till och med arbeta med buckanjären och monopoldräparen Jan Stenbeck. "Om man tänker efter", sa en av Hagströms vänner, var det ingenting konstigt i det. Den ene, Stenbeck, var ju svenskamerikan. Den andre, Hagström, var ju amerikansksvensk." 

Hagström föddes i Minnesota, gick i skola där och flyttade till Sverige först när han fyllt elva år. Med sina amerikanska ögon såg han faran i att bära sig åt som giganten AT&T. Envist ägnade detta sig åt att försvara de gränser det med sitt hävdvunna telefoni-monopol hade ritat. Han sa: "Om man sätter upp staket mot andra så stänger man också in sig själv". 

 Hagström utarbetade en motsatt strategi: "Vi måste  ställa om medan vi fortfarande har råd." 

När regeringen Bildt i början av nittiotalet bestämde att öppna telemarknaden och bolagisera Televerket fick Tony Hagström hålla i spakarna. Han blev därmed verkets siste generaldirektör. Men och också den förste vd:n för Telia AB per den 1 juli 1993. Han stannade ungefär ett år på posten. 

Hagström, ekonomen, blev tids nog invald i Ingenjörsvetenskapsakademien, styrelseordförande i PK-banken, styrelseledamot i Svenskt Stål, Astra, SAS med flera. 

Minnesotasvensken återvände också till fädernebygden och skrev böcker som "Brott och straff i Kinda och Ydre" och "Från bondby till municipalsamhälle: Kisa i ord och bild 1870-1960". 

Men det är som den moderna svenska telekom-marknadens fader han främst kommer att minnas.