Edgar Antonsson

Edgar Antonsson skulle bli bonde, som sin far. Det blev han tack och lov inte. Redan som 19-åring hade han börjat som reporter på Norra Skåne.

Anton – som han kallades bland kollegor – var en av Sveriges mest anonyma redaktörer. Få läsare visste att det var han som gjorde komplicerade nyheter begripliga. I många år var det han som var tidningen Expressen.

Nyhetsgrafik har varit vardag i ett par decennier. Men för Anton uppstod den redan i barndomsköket under andra världskriget.

På väggen hade familjen en Europa­karta, och den unge Edgar satt och lyssnade på TT-nyheterna, samtidigt som han med mammas färgade knappnålar markerade arméernas förflyttningar. Röda nålar för ryssarna, svarta för Hitler och blå för de västallierade. Där hade Edgar en överblick som ingen svensk tidning hade vid den tiden.

1992 hörde jag honom föreläsa under rubriken: »Ordning och planering – de fula orden på en redaktion«.

Ganska trist, kunde man tro. Men ­Anton fick oss att förstå att scoop och nyheter inte uppstår genom slump eller tur, utan genom planering.

En av Expressens bästsäljare var när Tre Kronor vann VM i ishockey samma dag som Carola vann Eurovision Song Contest. Den bästsäljaren hade Anton planerat veckor i förväg. Han hade sett att evenemangen sammanföll, och insett att det kunde sluta med dubbelt guld. Så ­Anton lät skaffa fram en guldfärgad hockeyhjälm som Carola fotograferades i. Sedan skapade han en klassisk förstasida som sträckte sig även över sistasidan.

Redan 20 år tidigare hade Anton skåpat ut konkurrenterna.

18 november 1971 var hela Expressens ledning i Jönköping, när den nåddes av nyheten att Marc Wallenberg tagit sitt liv. Anton – ynglingen i gruppen – beordrades genast i tjänst och sattes på ett plan till Stockholm. Och där, ovan molnen, föddes ett klassiskt löp. Inte för att det var unikt i sig självt. Men för att det visade vikten av planering.

Det hade varit ett tufft år på Enskilda Banken, och pressen hade varit hård på Marc Wallenberg. Anton hade därför gjort omfattande research på honom.

Aftonbladets löp dagen efter: VARFÖR SKÖT HAN SIG?

Bredvid Expressens, signerat Anton: DÄRFÖR SKÖT HAN SIG.

Gissa vilken tidning som sålde bäst.

I sin iver att få läsarna att förstå har Anton som förmodligen ende svenske redaktör publicerat samma text två dagar i rad.

Det var en artikel om att skrapningar på kvinnor utfördes utan bedövning på sjukhuset i Malmö. Upprörande, tyckte Anton. Och än mer upprörd var han över att artikeln redigerats på ett oengagerat sätt. Och läsarna verkade inte ha lagt märke till den, för inga reaktioner hördes.

Men Anton tyckte att nyheten borde angå åtminstone halva mänskligheten. Så han skrev om ingressen, gjorde ny rubrik, tog fram nya bilder, skrev till bakgrundsfakta, och lät publicera samma artikel nästa dag igen.

Och vilket liv det blev: läsarreaktioner, diskussioner, debattartiklar. Till slut hamnade frågan i riksdagen, och resulterade i en lagändring.

Publiceringen var Anton i ett nötskal – att inte ge sig förrän alla verkligen förstått.

Det som annars skilde Anton från andra redaktörer var nog hjärtat.

När många chefer i en tuff tidningsvärld kallat folk omkring sig för idioter, kunde Anton se medarbetare som inte mådde bra. Han pratade med dem, fick dem att må bra.

Inte bara medarbetare förresten. En natt ringde telefonen på Expressen. En kvinna frågade Anton om han hade något bra tips på hur man tar livet av sig.

»Nej«, svarade Anton, »och även om jag hade det skulle jag inte tala om det«.

Den natten fick andra ta hand om tidningsmakandet. Anton fortsatte att prata med kvinnan, och fick henne att just då lägga sina självmordsplaner åt sidan.

Samtalen fortsatte de följande veckorna. Kvinnan började sakta må bättre. Efter ett tag hörde hon av sig och berättade att hon skaffat pojkvän, lite senare att hon börjat studera. Och efter något år kom det en bröllopsinbjudan till Anton. Kvinnan skulle gifta sig.

Det var så han kunde få människor att förstå – för att han hade ett engagemang i människor och deras liv.