Efon Ask

Han var, enligt SCB:s namnstatistik, en av de blott två svenskar som hade »Efon« som tilltalsnamn. Själv hävdade han att han fått namnet från ett finskt krigsbarn i grannskapet, men namnet låter inte särskilt finskt och det kan inte ha funnits några finska krigsbarn i närheten av Hörup i östra Skåne förrän Efon Ask var närmare två år gammal. Men historien är brokig och bra, och på så sätt typisk för sitt föremål.

Han var yngst i en gammaltestamentligt dimensionerad barnaskara på tio stycken och hans far var militär. Av honom fick Efon enligt egen utsago en viktig lärdom: att tala med bönder på bönders sätt och lärde män på latin. Detta fick han snart användning för. Som fotbollsspelare från det skånska bondlandet värvades han i slutet på sextiotalet till Malmö och till Sveriges första renodlade invandrarklubb. I Balkan (där sedermera Zlatan Ibrahimovic spelade) var Ask ensam svensk bland enbart jugoslaviska invandrare. Själv utmärkte han sig, mindes han själv, som lagets råaste spelare.

Dessa erfarenheter kom väl till pass när han slog sig på domarbanan. Han började 1974 och lyckades på blott fem år – en prestation som enbart två andra svenska domare kan matcha – nå Allsvenskan. Där gjorde han sig snart känd och omtyckt för sin sociala kompetens. Tidens andra stora svenske domare hette Erik Fredriksson och var ryktbar för sin pedantiska rättsskipning och stela uppträdande. Efon Ask satte i stället en heder i att tillämpa faderns lärdomar och ta spelarna med humor. Han lärde sig jargongen genom att träna med Malmö FF:s allsvenskar och sitta i omklädningsrummet med laget efteråt, han gjorde research på spelarna han skulle döma och deras sociala bakgrund. »Var det en vanlig kille kunde man be honom hålla käften, för det var de vana vid från byggarbetsplatser och verkstäder«, berättade han efter karriären för Offsides Christofer Brask. »Var det i stället en banktjänsteman kunde jag inte tilltala honom på samma vis, för då tog de illa upp. Då kunde jag i stället säga: ›En gång till så medföljer en varning‹.« Även erfarenheterna som gammalt råskinn på plan kom väl till pass. »Jag brukade söka upp den värste jäveln i varje lag och lura in honom hos mig, in i innerfickan. Man började lite så där: ›Fina dojor du har.‹ Eller: ›Snyggt skägg du har.‹ Sedan kunde man få hjälp av honom om det blev problem under matchen.«

Efon Ask blev naturligtvis den sortens personlighet som anekdoter berättades om. Den mest berömda handlade om hur Mjällbys tränare Sven-Bertil Andersson vrålade åt honom att han lika gärna kunde slänga bort pipan. Ask gjorde precis det och fick Andersson att tappa hakan. Sedan tog han upp reservpipan och blåste vidare, efter att ha fått Anderssons löfte att hålla tyst resten av matchen.

Kulmen på Efon Asks domarkarriär blev SM-finalen mellan Örgryte och IFK Göteborg 1985. Typiskt nog hölls festen efteråt på Asks hotellrum med spelare från båda lagen som deltagare. En upphittades i badkaret på morgonen efteråt. 1988, när han fyllde femtio, skulle han enligt Fotbollförbundets regler egentligen ha pensionerats som domare, men efter särskild vädjan från klubbarna fick han fortsätta i två år till. Så populär var han.

Ask höll inte med om tendensen att idealisera äldre tiders fotboll. Stämningen på planen, menade han, var lika tuff förr i tiden. Däremot var han skeptisk till försöken att hierarkisera domaryrket och skilja domarens roll från den assisterande domarens. Typiskt nog föredrog han det gamla systemet, där man fick alternera mellan att vara huvuddomare och linjedomare (som det hette på den tiden). Han var också tveksam till dagens vältränade fotbollsdomare: »Det retar mig att de ska springa på tå och vara raka i ryggen. De står som några jävla tennsoldater i mitten.«

I det civila var Efon Ask möbelsnickare på gamla Malmövaruhuset Wessels, senare vaktmästare på klassiska skyskrapan Kronprinsen. Han var själv en av stadens stora profiler.