Einar Heckscher

»Tjena Nina, skaru till horhuset?«, ropar Einar Heckscher med full kraft när han äntrar buss 54 vid Hornstull. Jag sitter där bak, vinkar lätt och skäms skiten ur mig. Att jobba på Expressen tidigt 80-tal var inte väl sett. Skämdes gjorde dock Einar sällan. Inte så det syntes i alla fall.

När vi ibland stötte ihop på systemet på östra Söder kunde Einar oblygt konverserande ta en slurk ur sin nyköpta Vino tinto på väg ut. Mannen som gjorde vad som föll honom in. Vi är många som gärna berättar anekdoter om denne originelle, intellektuelle vildbasare till översättare och poet.

Jag var inte med när han sjöng och hade sig i den psykedeliska flumproggruppen Telefon paisa (efter småmyntet paisa, använt i bland annat Indien; enligt Einar från idén att om alla i världen hade en telefon och några småmynt skulle det bli fred på jorden).

Ej heller har jag sett bandet Sogmusobil, en förkortning för »Stark och god musik utföres snabbt och billigt«. Men kolla in dessa lirare på nätet! Einar imponerar, brummar och improviserar.

Emellertid minns jag en Imperietkonsert på Moderna Museet, 1984 tror jag, då Krakel Spektakel hängde och svängde i en gardin. Alltså en stålställning ovanför bandet. Allt ljus på honom. Men han var inte alltid självupptagen. En akrobat, mest känd som översättare av ett gäng lika delar griniga som galejgalna gubbs: Charles Burroughs, Don DeLillo, John Fante, Elmore Leonard, Hunter S Thompson, Irvine Welsh, Lenny Bruce, Miles Davis och John Kennedy Toole.

Först som sist idiomatiskt suverän, »språkuppfinningsrik« med förläggaren Erland Törngrens ord. Till slut kanske snäppet slarvigare, eller med Fredrik Sjöbergs tillrättavisning: »Råskinn säger inte ›himmel och pannkaka‹.« Samma recensent anmärker också på Heckschers »obestämbara gatusvenska«.

Men Einar var en älskvärd karl som gillade att leka råskinn. I Maud Nycanders sevärda film »Huvet i hissen« (2002) läser han i en rökig, trång källare en dikt ungefär så här:

»Min dotter är en jävla parasit

Hon dränker mina dagar i ljusbrun skit, piper och kissar

Hon äter damm och kladdar på byxan

Jag orkar ej mer, nu tar jag till yxan.«

Den tuffa och älskade dottern Sara vittnar i början av filmen: »Han är snäll och vild och ganska busig.« Vidare att han är glömsk och tankspridd. »Man kan inte tro att han snart är sextio, snarare fem och ett halvt år.«

Snäll, smart, skojig, sorglig. Dramatisk: ett slagsmål på Kafé 44. Två konstnärliga gentlemen i fuller fajt: Freddie Wadling och Einar. Wadling snyftade över soptunnan: »Mina tänder, de är borta!«

Vi letade utan att finna.

Senare samma kväll, Folkungagatan: Min dåvarande fästman kom körande i en taxi och såg de bägge männen stå och gråta utanför ett skyltfönster. Brothers in arms. Ingen kommer att ta upp dem utom jag, tänkte chauffören. Ske alltså. Frid i bilen.

Något senare. Einar och jag hade ett projekt. Bukowski kanske, jag skulle skriva ett förord till »Postverket«. Han välkomnade finurligt och nyktert – efter ett hjärtligt fyrverkeri utanför ytterdörren: flera manshöga bokhögar. Varför skulle inte en beläst buse få bre ut sig till grannarnas fromma?

En annan grej. Det dracks öl på lokal. En flyktig bekantskap hade inga pengar. Beklagade sig. »Här haru en femtiolapp!« Trettio eller fyrtio år senare: »Jag borde ha gett han en femhundring, men jag hann inte. Vi hade ändå ett minne av honom på medaljongtapeten efter att han knäckte ett ägg över sitt huvud hemma hos oss.«

Men medge och kom igen: det finns något oerhört tjusigt med godhjärtade rumlare som kommer från silverputsad övre medelklass. Jag vågar påstå att Einar Heckscher var en ännu vildare Lennart Hellsing. For ever young. Och kärleksfull. Några diktrader till:

»Ingen har smakat som du

Ingen har på samma sätt som din

rört vid min heligaste hud

Ingen har berört min lem som du, klart ny pingisfattning

Ingen klyfta har smakat som din, kryddorna har andra tofflor

Ingen annan har öppnat samma skrymsle i min dröm

som tungomålen bakom dina ögon när du blundar.« <

Nina Lekander

Författare och journalist