Ekumeniken låg honom varmt om hjärtat

Gunnar Weman berättade gärna historien när han som tjugoåring skickades av KFUM till Indien på den tredje kristna världskonferensen. Från Bombay hittade han en buss som tog honom tvärs över landet på en vecka. Efter många timmar på väg utan varm mat var han hungrig när bussen stannade för en paus. Glad över att äntligen inte bara få en smörgås bad han kocken om att få en gryta som var ”as hot as possible”. För honom blev det ett oförglömligt möte med den indiska matkulturen som fick hans ögon att tåras. Men resan kom också att prägla den unge studenten och mycket av hans teologi och ekumenik därefter. 

”Jag har ett omöjligt jobb”, sade Gunnar Weman insiktsfullt till Kyrkans Tidning när han tillträdde som ärkebiskop 1993. Jag minns orden eftersom han gjort starkt inryck på mig under min studietid då han var biskop i Luleå. Vad var det som gjorde att han berörde oss studenter så? Kanske att han hela livet förblev prästen som 26 år gammal sändes till Sigtuna sommaren 1958 för att fira gudstjänst och evangelisera. Glädjen i att vara vigd till präst behöll Weman hela livet.  

Han var född i Uppsala 1932. Fadern var organist i Domkyrkan och modern hade både filosofie- och teologie kandidatexamina. Såväl kärleken till kyrkorummet och dess konstnärliga uttryck som det mer akademiska fanns alltså runt honom hela barndomen. Han sa själv att han var kallad till musiker, men att Gud hade gett honom för korta senor i fingrarna och så höll han upp ett krokigt finger i luften. I stället blev det teologi. 

Den längsta tjänstgöringen hade Weman som kyrkoherde i Mariakyrkan i Sigtuna. Den trogna församlingsprästen blev därefter biskop i Luleå 1986. Han blev själv förvånad eftersom han inte hade någon erfarenhet av den del av landet som låg norr om Gävle. Och när han kom på tal för tjänsten som ärkebiskop efter Bertil Werkström år 1993 så önskade han att man skulle ta någon annan. Men departementet vägrade och han utsågs ändå. Detta var innan Svenska kyrkan skildes från staten och ärkebiskopar likställdes med generaldirektörer i statlig tjänst. Det var nog så långt från Wemans egen kyrkosyn som man kan komma.   

Jubelåret 1993, när han tillträdde, firades 400-årsminnet av reformationen. Vid en stor gudstjänst i Uppsala domkyrka fanns kyrkofamiljer från hela världen representerade. För Weman var det en stor händelse och en dröm som han hade haft sedan den där resan till Indien. Ekumeniken låg honom varmt om hjärtat och det är svårt att komma på någon annan biskop som drömt lika mycket om gemenskap över kyrkogränserna. I samma anda var han också den ärkebiskop som signerade Borgågemenskapen för Svenska kyrkan. Den innebär att de lutherska och anglikanska kyrkorna i främst Europa skapade en särskild relation och fullt ut erkände varandra.  

Svenska kyrkan var engagerad i apartheidfrågan och stöttade Nelson Mandela i hans arbete med att ena Sydafrika. När Mandela hade varit i Oslo för att motta fredspriset 1993 kom han också till Stockholm och deltog i en gudstjänst i Storkyrkan med Gunnar Weman. Denne frågade om Mandela ville dela ut brödet vid nattvarden tillsammans med honom. Storkyrkan var överfull och folk trängdes för att möta fredspristagaren. De hade planerat att dela ut nattvarden på flera stationer, men när deltagarna fick se att Nelson Mandela och Gunnar Weman stod vid en av dessa ville alla dit. Kön ringlade i det oändliga. I en intervju nyligen berättade Weman att han efter en kvart med fortsatt ändlös kö viskade till Mandela: ”Det är nog bäst att du sätter dig och vilar ett tag.” Sedan kunde gudstjänsten fortsätta. Gunnar Weman berättade också att Mandela efteråt sade att det hade varit stort för honom att dela ut nattvarden. ”Jag fick dela ut det vita brödet till vita människor!” 

Under fyra år var Gunnar Weman en länk i kedjan av ärkebiskopar i Sverige sedan 1164. Efter pensionen 1997 skrev han flera böcker och disputerade också 2006. Weman flyttade även tillbaka till sitt älskade Sigtuna där han begravdes.