Elisabeth Söderström

Elisabeth Söderström tillhörde en ovanligt begåvad svensk sångargeneration – »järngänget«. Men hon var också internationellt en av de mest uppskattade klassiska sångartisterna under 1900-talets andra hälft. Hon använde egensinnigt sina rätt begränsade vokala resurser på ett ibland äventyrligt men oftast fullödigt sätt.

Hon var djupt musikalisk, ovanligt språkbegåvad och oerhört disciplinerad, allt i tjänst hos en blixtrande intelligens, en stark inlevelseförmåga och en vilja att verkligen kommunicera med åhöraren, förmedla tonsättarens och författarens verk och tankar men också en ofta originell egen tolkning.

I en intervju i Gramophone på 1980-talet talade hon som sin »bisarra röst«. Hennes ryska gener kanske spelade roll för den ovanliga klangfärgen. Hårt arbete och livserfarenhet utvecklade den av Adelaide Andrejewa von Skilondz utbildade koloratursubrett, som 1947 debuterat på Drottningholmsteatern som Mozarts Bastienne, till den mogna lyriska sopran, som på 1980-talet förevigade Leos Janaceks mest krävande kvinnoroller på skiva i vad som i dag är klassiska inspelningar. Vid det laget hyllades hon också i Wien, Paris och New York för sin tolkning av Fältmarskalkinnan i Strauss »Rosenkavaljeren«, en opera där hon – som den rollslukerska hon var – tidvis växlat om i de tre kvinnliga huvudrollerna!

Hennes första framträdande på Kungliga Operan den 11 februari 1948 var ett inhopp som andra damen i Mozarts »Trollflöjten«. Efter några mindre uppgifter följde en reguljär debut som Anna i sångspelet »Värmlänningarna« annandag jul. Hon framträdde redan från början oerhört ofta, ibland uppåt hundra gånger per säsong, till exempel i de operetter som på 1950-talet gavs en suite i början och slutet av säsongerna.
Hennes första stora seriösa uppgifter kom i moderna verk som Regina i Hindemiths »Mathis der Maler« 1950 – genombrottet som Puccinis Madame Butterfly 1953. Rikt nyanserade tolkningar av Mozarts kvinnoroller stod snart i centrum för hennes skapande. Men hennes repertoar var tidigt dödsföraktande bred – från Marie i Bergs »Wozzeck« till de tre damerna i Offenbachs »Hoffmanns äventyr«.

Hon gjorde sin första roll i tysk tv redan 1952 och medverkade vid Salzburgfestspelen 1955. Vid festspelen i Glyndebourne var hon en favorit i Mozart och Strauss från 1957 till sitt avsked som Leonora i Beethovens »Fidelio« 1979.

Hennes stora popularitet i Storbritannien byggdes upp genom oratorier, moderna verk och konsertturnéer. Operagästspel förde henne till Sovjet liksom till USA. På Metropolitan i New York framträdde hon från 1959 som Margareta i Gounods »Faust« mot Jussi Björling, och tog 1983 avsked som Fältmarskalkinnan, men återvände 1999 som Grevinnan i Tjajkovskijs »Spader dam«.

Den internationella karriären hindrade henne inte från att vara en lojal ensemblemedlem. Stockholmsoperans besökare mötte henne under de månader på året som hon tillbringade hemma i de mest skiftande uppgifter, från Berwalds Drottningen av Golconda till Offenbachs Perichole (mot Hans Alfredson), från Puccinis Mimi till valkyria och rhendotter i Wagners »Ringen«. Hon kunde spela primadonna på scenen – SVT borde reprisera hennes Elina Marty i »Testamentet/Affären Makropoulos« – men snart var hon i elden med något nyskrivet av Blomdahl eller Lidholm eller lärde sig gamla roller på nya språk. Just Makropoulos sjöng hon på svenska, franska, engelska och tjeckiska.

Man skulle kunna fortsätta om Elisabeth Söderström som romanssångare, som konstnärlig ledare för Drottningholms slottsteater i början av 1990-talet, som inspirerad pedagog vid mästarklasser i interpretation, som tv-personlighet.

Vi som upplevde henne på scen minns hennes starka uttrycksvilja, en spontanitet som naturligtvis bottnade i den mest noggranna förberedelse och en absolut personlig klangfärg, lätt att identifiera vid första tonen.

Ibland var hennes tilltal, hennes »replik«, gripande på ett vis som bara kan beskrivas som hudlöst – till exempel i Jenufas tredje akt, där titelrollen med nästan omänsklig självövervinnelse och utan sentimentalitet förlåter dem som gjort henne mest illa. Så komplexa känslor kan kanske bara uttryckas i musik och där visade Elisabeth Söderström ett mästerskap som man måste få kalla geni.