Emerich Roth kunde trollbinda en aula i timmar

Vad händer när Förintelsens sista ögonvittne är borta? Frågan kommer upp allt oftare snart åttio år efter andra världskrigets slut. När vi tänker på de överlevande ser vi framför oss korniga fotografier på utmärglade gestalter iförda randiga fångkläder. Människor, men knappt längre mänskliga.

Lördagen den 22 januari avled Emerich Roth. En gång var han en av dem.

Den som någon gång träffade Roth minns hans vänliga och forskande blick under de markerade ögonbrynen. Han var ödmjuk, lågmäld men bestämd. Tiotusentals ungdomar har hört hans mjuka röst med det tydligt artikulerade uttalet berätta om de mest vidriga trauman.

Hans röst kunde trollbinda en fullsatt aula i timmar, ingen lätt sak i scrollandets och den omedelbara behovstillfredsställelsens tid. Hans styrka var att han såg, lyssnade till och pratade med alla, oavsett ideologi.

Emerich Roth föddes 1924 i tjeckoslovakiska Sevlus (idag Vinogradov i Ukraina), en stad där var femte invånare var jude. Han var femton när kriget bröt ut. Fyra år senare marscherade nazisterna in i Sevlus. Han skulle komma att överleva fem nazistiska koncentrationsläger medan föräldrarna och tre av hans fyra systrar mördades. Vid krigets slut vägde han 35 kilo och var svårt sjuk i tuberkulos. När han fick veta att lillasyster Elisabeth också hade överlevt och var i Sverige flyttade han hit.

Han drömde om att bli barnpsykolog, men avråddes då hans tidigare lungsjukdom ansågs kunna skada barnen. Viljan att hjälpa andra gjorde att han i stället blev socionom och terapeut.

Men det dröjde innan han började berätta om sina egna upplevelser. ”Jag teg i 45 år om det jag varit med om”, sa han. Det hade hunnit bli nittiotal då han en dag mitt i centrala Stockholm såg ungdomar marschera och göra Hitlerhälsning utan att någon förbipasserande reagerade. Då insåg han att det var dags att agera. Tillsammans med andra överlevande startade Emerich Roth föreningen Förintelsens Överlevande (FFÖ) med avsikt att sprida kunskap om andra världskrigets fasor.

Från 1992 reste han, med stiftelsen Fryshusets hjälp, runt i landet och föreläste på över 1500 skolor på temat ”Vägen ut ur hatet”. År 1994 grundade han Emerichfonden som årligen belönar skolor och enskilda elever för arbete mot rasism. Han var också en av initiativtagarna till projektet Exit, en verksamhet som hjälper människor att lämna nazistiska nätverk.

Emerich Roth var övertygad om att unga mäns destruktivitet till övervägande del beror på fysiskt eller känslomässigt frånvarande fäder. Han arbetade in i det sista, föreläste och skrev. I en artikel som skulle bli den sista och som publicerades i Dagens Nyheter två dagar efter hans död, skrev han att ”man kan kompensera för en vissen eller frånvarande pappa”. Det är i skolan samhället har en möjlighet att erbjuda goda manliga förebilder, som är kärleksfulla och sedelärande.

Vid ett annat tillfälle sa han: ”Vår framtid är i skolan fem dagar i veckan. Ge dem den kärlek de behöver så kommer allting att bli bra.”

Tänk att gång efter gång, år efter år, med främlingar som åhörare, berätta om de vidrigaste övergrepp man har varit med om. Och det därför att man har en vilja att hjälpa, att rädda andra från att hata.  

”All kärlek han här utsått är evig”, läser man på svenskjudiska begravningar. Få har utsått så mycket kärlek som Emerich Roth. Genom att berätta om hatet som drabbade honom fick han andra att välja en bättre väg. ”Den kärlek jag fick av mina föräldrar kunde inte ens nazisterna ta ifrån mig”, som han själv sa.

Begravningen hölls på Förintelsens minnesdag den 27 januari. Under hela akten föll ett ihållande regn men just när de sörjandes bön ”kaddish” avslutade ceremonin, skingrades molnen för en stund.

Judiska griftetal avslutas med strofen ”jehe zichro baruch” som betyder ”må hans minne vara välsignat” på hebreiska. Få har förtjänat den avskedshälsningen mer än Emerich Roth.