En av Sveriges bästa olympier

“De kommer att ta guld!”, vrålade  Dag Malmqvist, Sveriges radios referent under OS i Atlanta 1996. Och även om sportkommentatorer ofta blir upphetsade så var det här guldet verkligen en sensation. För visserligen var det Agneta Anderssons tredje OS-medalj av den högsta valören – hon två från Los Angeles tolv år tidigare – men uppladdningen och förutsättningarna var så utmanande i Atlanta att hon själv senare kom att betrakta den segern som sin största framgång.

Och då hade hon ändå en hel del att välja på. Under karriären paddlade hon nämligen hem ytterligare fyra OS-medaljer (varav två silver), elva VM-medaljer (en guld) och inte mindre än 43 SM-guld. Med de tre OS-gulden  toppade hon listan för svenska kvinnliga olympier fram till 2018, då längdåkaren Charlotte Kalla fick ställa sig överst på pallen för tredje gången.  

Skälet till att segern i Atlanta var så speciell var relationen till kanotkollegan Susanne Gunnarsson. Under 1980-talet hade de varit bästa vänner och ett radarpar, men 1993 började det skava mellan dem och konflikterna rörde upp höga vågor i den annars ganska lilla damm som är kanot-Sverige och omskrevs i pressen.  

Susanne Gunnarsson bestämde sig för att göra sin uppladdning inför VM 1993 på egen hand tillsammans med maken Rolf som hon också tränade med. Landslagsledningen reagerade och hotade med att inte ta ut Gunnarsson till VM och Agneta Andersson menade att Gunnarssons make var ett irritationsmoment för landslaget. 

VM i Köpenhamn stod för dörren och stämningen var iskall mellan de två stjärnorna. Trots osämjan tog de var sitt guld – Agneta i K-2 500 m och Susanne i K-1 5000 m – men efteråt fick Agneta Andersson nog och bestämde sig för att sluta med kanotsport varpå hon flyttade till Australien med sin man.  

Men tre år senare bestämde hon sig för comeback i Atlanta. Hon skulle paddla favoritgrenen K-2 500 meter. Problemet var bara att Susanne hade tänkt samma sak och att det var otänkbart för dem att sätta sig i samma kanot. “Jag ville inte paddla med den idioten, kände jag där och då”, berättade Agneta i en intervju med Aftonbladet flera år senare. 

Förbundskaptenen Kalle Sundqvist insåg att landslaget hade en chans till guld, men då gällde det att Agneta och Susanne paddlade tillsammans. Så han gav dem ett ultimatum och de blev tvungna att begrava stridsyxan. Även om de bara sågs under träning och aldrig umgicks privat och så skapade de en professionell relation – för i kanoten var målbilden gemensam: Seger. Och så blev det alltså! 

Efter succén under tilldelades Andersson och Gunnarsson även Svenska Dagbladets bragdmedalj. Juryns motivering klingade möjligen aningen ironiskt för de två vinnarna: “För det olympiska kanotguldet, fenomenalt och framgångsrikt samarbete på högsta nivå.” 

Agneta Andersson växte upp i Karlskoga och började paddla i tolvårsåldern. Hon blev snabbt biten och hoppade av gymnasiet efter ett år för att satsa helhjärtat på sin sport. Under 20 års tid tränade Andersson 14 pass i veckan och hon betonade alltid att kanotsporten för henne var en livsstil och inte ett jobb. Hon bodde hemma hos föräldrarna tills hon fyllt 23 för att spara pengar och under vinterhalvåret jobbade hon hårt för att kunna ägna sommarhalvåret åt sin passion. 

Efter karriären drog Andersson nytta av sina sportsliga erfarenheter genom att arbeta som föreläsare. Senare bytte hon bana helt och drev under flera års tid ett kafé och lunchrestaurang i Kristinehamn. År 2010 dök hon upp i SVT i underhållningsprogrammet  Mästarnas mästare.  

Under tiotalet försonades Agneta Andersson också med den gamla lagkamraten Susanne Gunnarsson. De blev vänner och höll bland annat föreläsningar ihop.

“Man blir ju varm av ett sådant engagemang och den kärleken till sporten som hon hade”, kommenterade Svenska kanotförbundet generalsekreterare Dag Johansson efter dödsbudet.