En färgstark miljardär

I mitten av 1980-talet gick Författarförlaget i konkurs. Krokodiltårarna flödade i Kultursverige. Men strax dök en räddare upp: Tomas Fischer, aktieklippare, finansman och pionjärmiljardär. Han var bildad och boksynt och ville gärna toppa med en respektabel titel.

Förslaget att ta över förlaget kom från vännen och medicinprofessorn Bertil Åberg. Titeln bokförläggare ångar ju av bildning, klokskap, förfining och kulturell cred. Fischer tittade på prislappen och slog till, vilket han senare kommenterade med orden ”Bertil sa att det inte skulle kosta mer än en våning i Vasastan… men han glömde säga att det var per år.”

Det var nu inget som bekymrade. Den nyblivne bokförläggaren var ju miljardär. Och rundhänt. Förmögenheten hade han börjat bygga på sextiotalet. Då arbetade han på UD. Metoden hette sparsamhet. ”Vi hade inte tidning, vi hade inte bil, vi hade inte telefon. Vi köpte kyckling på extrapris på lördan som vi sen, med hjälp av en burk tomater kunde göra en nyttig soppa av till söndan”, har han berättat.

Det enda Fischer inte sparade på var sin säd. Han fick fem barn med första frun. För att hon alltid glömde sina p-piller, sa han. Sedan han bytt till en ny fick han två till och därpå ytterligare två med olika partners.

Först växte pengarna långsamt. Brantare vinkel fick dock kurvan då Fischer började mäkla aktier tillsammans med Erik Penser. De sökte aktivt upp potentiella köpare och säljare. Det var nytt i branschen. Slantarna rann allt stridare. På åttiotalet blev inkomstkurvan rent exponentiell. 

Till slut ägde han företag, fastigheter, konst och aktier till ett nettovärde av 1,5 miljarder. Då betydde några miljoner minus i bokförlaget ingenting. Men sedan kom fastighetskrisen. Aktier och tillgångsvärden rasade, men inte skulderna. Ruin hotade.

När bordet rensats och dramatiken så småningom lagt sig var Fischer inte längre miljardär utan blott miljonär. Bokförläggartiteln började kännas dyr. Ett tjugotal år efter att han skaffat förlaget och döpt om det till T Fischer & Co tog förlagskollegan Lind & Co hand om verksamheten. Tomas Fischer var inte längre bokförläggare.   

Av de egenskaper och karaktärsdrag som den titeln utstrålar hör bildning och kunskap definitivt till det som utmärkte Tomas Fischer. Han var beläst, allmänbildad, språkkunnig och briljant. Klokskap ägde han i mindre mån och han var absolut inte känd för förfining. Fischer hade en tourettsk svaghet för vulgära historier och älskade att epatera sällskapslivets damer.

Under ett 40-årsmingel hos förläggarkollegan Ebbe Carlsson där även dennes gode vän länspolismästare Hans Holmér deltog, undrade Fischer vad Ebbe skulle säga om man greppade hans genitalier. Fast i ännu grövre ordalag. Omgivningen stod frågande. ”Håll-mer, håll-mer”, sa Fischer. Länspolismästaren, som syntes en bit bort, verkade inte höra.  

Som bokförläggare ägnade sig Fischer ibland åt att ragga författare. En var Carola. Han skrev: "Kära Carola här får du påvens bok Våga hoppas. Senare i höst kommer Birgit Nilssons memoarer. Du Carola är ju en kombination av påven och Birgit Nilsson, fast snyggare. Jag tycker du ska komma ut med en bok hos mig."

Carolas make Runar tackade för brevet men anmärkte att påvens bok saknades. Fischer svarade: ”Det måste vara den där jävla Ulf Ekman som snott den eftersom jag skickade brevet till Livets ord för att jag inte hade Carolas adress."

En simpel skattesmitare, sa dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt om Fischer. Fogden höll med och inledde klappjakt. Tvisten handlade om i vilket inkomstslag Fischers aktieaffärer skulle beskattas. Fischer vann till slut efter 13 plågsamma år av fäktande och överklaganden.

Därefter hånade han oförtröttligt Skattemyndigheten i bittra artiklar och krönikor. Det bidrog sannolikt till att han på nytt fick fogden på sig. Denna gång avseende bosättningsort. På gamla svenskkolonin St Barth i Västindien, sa Fischer. På herrgården Näs nära Norrtälje, hävdade skattmasen, som vann i förvaltningsrätten.

Nu är tvekampen över. Bortom räkenskapens dag saknar fogden befogenheter.