En generös charmör

Det är något med radions och teves sportredaktioner: den som sätter sin fot där förvandlas innan man skickats ut på ditt första uppdrag (ett bandymöte i Bollnäs, en seriematch i damfotboll, VM i friidrott).  

 Man blir snabb på att formulera dig – humoristiskt och olydigt, folkligt och vasst. Raden av exempel är hur lång som helst; Tommy Engstrand, Fredrik Belfrage, Lars-Gunnar Björklund, Ann-Britt Ryd Pettersson, Ingvar Oldsberg… Det var magi och dröjde sällan länge innan eterns sportjournalister dök upp i underhållningsprogrammen.  

 Inte så få av dessa gav göteborgshumorn ett ansikte. Arne Hegerfors från Majorna kanske allra mest. Han inledde karriären på radion i Göteborg innan han 1969 knöts till SVT Sport. Han blev så  folkkär att han  i  decennier användes nästan lika flitigt i nöjesprogram – inte minst ”Kryzz” tillsammans med Sven Melander, Björn Skifs och Anders Lundin – som vid idrottsevenemang.  

Det var Hegerfors som skildrade Peter Forsbergs oförglömliga straff vid OS-finalen i ishockey 1994, Maradonas soloraid genom hela Englands lag i VM 1986, Tomas Brolins strut mot England i EM 1992. När han efter Barcelona-OS 1992 belönades med Stora journalistpriset  löd motiveringen: "För hans personliga sätt att leda sommarens OS-sändningar, där han breddade sportjournalistiken, kombinerade sakkunskap med underhållning och folklighet med språklig stilkänsla.” 

Kritik blev det däremot när han 1985 satt på Heyselstadion i  Bryssel för att skildra Europacupfinalen i fotboll. Liverpools supportrar  stormade den läktarsektion där Juventus supportrar fanns och folkmassan pressades mot en mur som kollapsade. 39 människor dödades, 400 skadades. 

Hegerfors hade tilldelats en plats med god sikt över planen men med usel över läktarna. Han rapporterade därför alltför länge som om det var en vanlig match. Men han summerade efteråt att ”mer skräckfyllda bilder har aldrig sänts från en europeisk idrottsarena”. (Matchen spelades märkligt nog ändå, Juventus vann med 1-0.) 

Arne Hegerfors arbetade tre decennier för SVT och gick sedan över till Canal Plus där han fortsatte karriären till 2012. Hans sista fotbollsmatch som kommentator blev passande nog ett derby mellan Gais och IFK Göteborg.  

De sista tolv åren av hans liv blev de svåraste. Hösten 2011 drabbades han av en massiv hjärtinfarkt och akutopererades på Karolinska sjukhuset. Bara ett halvår senare drabbades han av en stroke och fann, när han slog på morgon-teve, att han nästan förlorat synen. Ytterligare ett år senare drabbades han av en hjärntumör som påverkade närminnet. Hälsoproblemen tvang honom att mest hålla sig hemma i lägenheten i Stockholm.  

Den generöse charmören fanns dock hela tiden kvar. I en intervju något år innan döden hann ifatt honom sa Hegerfors: ”Det är ju ett mirakel att jag klarat mig trots att jag drabbats av alla sjukdomar. Jag har haft tur att läkarvetenskapen gått framåt och räddat mig. Men den största anledningen till att jag mår så bra är förstås min fru Kerstin. Hon gör allt för mig.” 

I samband med sjukhusvård i höstas fann läkarna långt framskriden cancer. Det var slutsignalen. Hegerfors somnade in i sitt hem med närmaste familjen kring sig. Hustrun Kerstin sa: ”Arne har kämpat på som den kämpe han alltid varit. Men igår fick han hjälp att få komma riktigt till ro.”  

De sista dagarna orkade han inte ens titta på teve i tio minuter. Hans partner som expertkommentator i hockey under många år, Anders ”Ankan” Parmström, besökte sjukbädden och pratade med Hegerfors.  

Ankan fick frågan:  ”Vad pratade ni om?” 

 Och svaret? ”Arne mindes Bertil ’Bebben’ Johanssons mål på Ullevi 1961.”