En man av den stora världen

Bengt Samuelsson hade en lågmäld, mild framtoning. De blekblå ögonen gnistrade ofta av värme och humor. Då visste vänkretsen – nu kommer det en story. Kanske hade någon råkat säga ”Rom”, eller ”spagetti”. Samuelsson tittade upp och tog till orda:  

”Karin och jag var bjudna till påven. Någon i Vatikanen sa: ’Ni får gärna sova över här. Vi inkvarterar er.’ ”, kunde han inleda. 

’Tack, sa vi. Gästhuset var spartanskt. Inga utsmyckningar, inga tavlor. Den påvlige tjänstemannen sa: ’… och ni får inte sova i samma rum.’ Vi trodde vi skulle få tröst, för längst bort i korridoren fanns en skylt där det stod BAR. Vi skyndade dit. Det var en kaffeautomat. Inget mer.” 

”Men påven var både rar och klok”, tillade Samuelsson. 

Nej, det var inte namedropping. Det var berättarglädje.  

 Med charm, rationella arbetsmanér och stora kunskapsbredd skapade Samuelsson sig ett svårslaget internationellt nätverk. Han hade satt i en styrelse här. Och i en jury där. Bland styrelseuppdragen  fanns läkemedelsbolagen Pharmacia, Orexo, NiCox SA,  Schering AG med flera. Han var rådgivare till riskkapitalfonden HealthCap och ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. Han fick en flygel vid ett av Kinas mest förnämliga universitet uppkallad efter sig; han var nämligen senior advisor vid Bengt Samuelsson Institute of Life Science, som 2015 invigdes i Jiangyin i Jiangsu-provinsen i östra Kina. 

Jordklotet blev hans arbetsplats. I ett sällskap kunde någon pretentiöst nämna: ”… och jag flög Concord ena vägen över Atlanten.” Lågmält och som i förbigående kunde Samuelsson då fallla in: ”Concord har jag flugit 87 gånger.”  

Det var alltså ingen slump, att när Samuelsson hösten 1982, bara 48 år gammal, tillsammans med sin mentor Sune Bergström och den brittiske farmakologen John R. Vane , tilldelades Nobelpriset i fysiologi och medicin, kunde han inte underrättas på sin arbetsplats vid Karolinska institutet i Stockholm. Han var nämligen på resa utomlands. Han var inbjuden till Cambridge i Massachusetts i USA för att fira Harvard Medical Schools 200-årsjuileum. Där blev det plötsligt han som firades. Trion tilldelades Nobelpriset för sina upptäckter rörande prostaglandiner som spelar en stor roll för kontroll av blodtryck och kärlaktiviteter.  

Bengt Samuelsson var född i Halmstad och son till en köpman. I hans biografi finns pliktskyldigt att han i ung ålder spelade fotboll i Genevad/Veinge IF. Men han var ännu mera målinriktad på studier och kom till Lunds universitet, där han mötte han sin blivande hustru Karin, även hon läkare. 

Samuelsson disputerade 1960 för doktorsgrad vid Karolinska Institutet. Han stod för en forskning som ledde både till svensk vetenskaplig ära och stor nytta i kampen mot sjukdomar. Han forskade inom medicinsk kemi och blev sedemera professor i medicinsk och fysiologisk kemi vid KI och senare även vid Veterinärhögskolan. Han promoverades till hedersdoktor vid minst åtta universitet världen runt. Det gladde honom att i Lund, där minnestavlor sätts upp där personer av rang har tillbragt tid (alla från Tage Erlander till Hans Alfredson) en tavla satts upp på den adress, Sölvegatan 10, där de tre nobelpristagarna Sune Bergström, Bengt Samuelsson och Arvid Carlsson hade studerat. 

Samuelsson blev verkligen en man av den stora världen –  och när han hade suttit i mängder av kommittéer med de största elefanterna kunde det utan skryt, bara vardagligt, slinka ur honom: ”… och Angela Merkel hon är noggrann, ja, jag skulle vilja säga petig”. 

Men han var också en livsnjutare som trivdes vid längre vistelser i Karins och hans lägenhet i Nice på franska rivieran, eller i parets sommarvilla i den skånska badorten Mölle vid Kullaberg. 

***